Blir deckare gamla?

Coq Rouge är kanske ingen deckare, men frågan kan gälla spionromaner också. Jan Guillous första bok om underrättelseofficeren Carl Hamilton kom ut 1986 och det känns lite som att läsa en historisk berättelse. Inte bara för avsaknad av mobiler och Internet och att datorskärmar har grön text (minns ni?); det är något annat också, som jag inte kan sätta fingret på riktigt. I berättartekniken på något sätt. Jag reagerar över hans sätt att placera cliff-hangers; det är förstås helt medvetet: redan i början står det något om att skulle bli mycket blod, men det dröjer till sista kapitlet. Då blir det mycket blod.

Berättelsen är skriven i tredje person, och perspektivet växlar mellan Carl och hans kollegor Fristedt och Appeltoft. Fast ligger närmast Carls, som det mesta handlar om. Ibland skymtar en allvetande berättare: ”Ingen av dem skulle kunna hålla sitt löfte.”

I den första halvan av boken upplever jag språket nästan som lite torftigt när jag får i mig ideliga redogörelser för detaljer om vapen, om jargong på ”firman” och många små pusselbitar om storyn. Det ändrar sig från kapitel 9 när Carl H åker till Beirut, då blir jag inbjuden både i miljön och i Carls tanke- och känsloliv.

Jag har förut bara läst Arn-böckerna av Guillou och de tyckte jag mycket om. Och även om jag inte tyckte att Coq Rouge var omistlig, måste jag ändå konstatera: Guillou är fenomenal på intrig!

Om Sverker Snidare

Sverker är en stockholmskille, född 1943. Efter ett yrkesliv med siffror, på Vattenfall, som finanschef på Forsmarks Kraftgrupp AB, som stadskassör i Stockholms stad och som konsult, ägnar han sig numera mest åt bokstäver och ord. Hösten 2013 debuterar han med romanen Den Trettonde Messias.
Det här inlägget postades i Böcker och film och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *