Stephen King vs Linda Olsson

Jag skrev i en tråd på Författare på Facebook, att man inte skall jämföra böcker, men fick mothugg och backade snabbt.

Nu skall jag jämföra två böcker, Stephen Kings Eldfödd (1980, originalets titel: Firestarter) och Linda Olssons Det goda inom dig (2011). Absurt att jämföra just de böckerna, av just de författarna? Ja kanske. Men just därför vill jag försöka.

De har vissa likheter: bägge böckerna har en vuxen och ett barn som huvudpersoner, bägge är spännande, sådär så att man vill fortsätta läsa. Bägge har huvuddelen av texten i en nutid; King har en längre tillbakablick som förklarar barnets och den vuxnes egenheter, det som skapar händelsekedjan som gör det hela spännande. Han berättar hela tiden i tredje person. Linda har, förutom nutidshistorien som är en jag-berättelse, flera ”återblickshistorier” i tredje person; en av dem jagets barndom, de andra olika händelsekedjor ur jagets vuxna liv.

Lindas händelseväv är osannolik, och mycket verklighetsnära. Kings story är overklig, men uppenbarligen inte otänkbar, han har tänkt den och får läsaren att tänka den.

Det jag ville undersöka är hur de skapar spänning. Stephen King börjar med ett spännande skeende: den lilla flickan och pappan på flykt, undan män som vill dem illa. Lindas bok börjar med en lång ”tankemonolog”, interfolierad med vardagssysslor, som att koka soppa. Och med tankarna får läsaren information, dels om kvinnans situation, dels sådant som successivt bygger upp en spänning: varför har hon två namn? Varifrån kommer pojken? Vad är det för minnen hon sparar på och vill koppla ihop, för att själv bli hel? Jämfört med hos King händer det mycket lite, men blir lika spännande. Minst.

Hos King är det nästa förväntade fysiska händelse i jakten som ger spänning, som i en actionfilm. Hos Linda Olsson är det de bara anade hoten och möjligheterna, både i nuhistorien och i återblickarna, som ger spänning. På mig verkar hennes sofistikerade sätt att skapa spänning mer effektivt.

Vad är det som skapar spänning? ”Ta med en björn på stranden”, får vi lära oss. Björnen är ett hot, det som är spännande är förstås det som kanske kan komma att hända, men ännu inte har hänt. Det okända. Läsare älskar det som placerare på finansmarknader hatar: osäkerhet.

En avgörande skillnad för mig mellan berättelserna är också att King är tvungen att avslöja det konstiga tidigt, medan Linda kan spara sina osannolikheter länge, så att de får fortsätta att skapa spänning under lång tid. För den subtila spänningsskapande osäkerheten hos Lindas bok ligger, till en del, kvar till slutet. Medan i Kings bok upplösningen blir, typ en av tre-fyra möjliga utfall. Ungefär lika spännande som i en actionfilm.

Med det kommer jag in på ytterligare en avgörande skillnad: Jag har mycket lättare att känna empati för Lindas kvinna och den lille pojken än jag har för Kings pappa och dennes dotter. Det engagemang som kommer ur empatin gör naturligtvis Linda Olssons bok för mig en större läsupplevelse än Kings verk. Också för att det bidrar till spänningen, jag bryr mig helt enkelt mer om kvinnan och pojken, än om flickan i Kings bok. Även om jag också där gläds åt det som händer på sista sidan.

Om Sverker Snidare

Sverker är en stockholmskille, född 1943. Efter ett yrkesliv med siffror, på Vattenfall, som finanschef på Forsmarks Kraftgrupp AB, som stadskassör i Stockholms stad och som konsult, ägnar han sig numera mest åt bokstäver och ord. Hösten 2013 debuterar han med romanen Den Trettonde Messias.
Det här inlägget postades i Böcker och film och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>