Författararkiv: Sverker Snidare

Om Sverker Snidare

Jag är en pensionerad ekonom, som sent i livet kom underfund med att ord är roligare än siffror. 2013 publicerade jag min första roman, Den Trettonde Messias, som utspelar sig i decennierna kring år 1800. Den andra romanen, Flyktingsmugglaren, släpptes 2016. I år, 2019, kom min tredje bok, en släktbok: Snidares Rötter.

Utvandrarna

Lämna ett svar

Jag såg Utvandrarna på Dramaten. Ett mäktigt skådespel som på scenen gestaltar en mäktig roman. Ett verktyg som är viktigt i den här uppsättningen är dansen, inte så konstigt kanske med Mats Ek som regissör. Dansen får gestalta mycket: arbete, sorg, glädje. Den tillför ibland även humor till Vilhelm Mobergs tunga berättelse.

En scen berör mig särskilt mycket: den när Karl-Oskars sorg över dottern Annas död uttrycks genom att han ur den ännu ej stängda graven i hemlighet tar vara på och bevarar hennes små vita skor. Den sorgedansen griper tag.

Dramaturgin finns i berättelsen: efter lyckan att med lånade pengar kunna köpa ut fädernegården staplas olyckorna på varandra: missväxt, Annas död som en följd av det, eldsvådan… och så det stora beslutet, att tillsammans med den misshandlade brodern fara till Amerika. Inte själva, utan i ett sällskap som inom sig gestaltar olika skäl att lämna det gamla landet.

Så det överraskande och träffande slutet: det är inte till 1800-talets New York utvandrarna anländer, utan till dagens Stockholm. Så att vi ska förstå migrationens logik och aktualitet. Det är inte bara svensk historia vi sett, det är minst lika mycket dagens verklighet.

Jag känner sorg…

Lämna ett svar

Rubrik i DN: Sverige redo att ta till vapen mot inkräktare

Jag känner sorg när jag läser den. Sorg över att jag, efter mycket funderande, tycker att det är rätt. Också över att det tycks vara rätt att vårt land, liksom andra länder i Europa, kommer att behöva använda våra mänskliga och materiella resurser för att öka vår försvarsförmåga. När de resurserna borde använts i flyktingmottagning, i skolor och på äldreboenden och i bostadsbyggande.

Jag känner sorg över alla de som blir offer i krigets Syrien, oavsett om de är civila eller strider för eller emot IS, al-Assad eller de olika befrielsearméer som finns. Över Boko Harams och al Shababs offer och soldater och de våldsamma gängen, maras, i Centralamerika… och över våra ungdomar här hemma som bränner bilar och över de som får sina bilar förstörda. Sorg över att våld fortfarande är utbrett i hela världen.

Jag känner sorg över att vi, människorna, inte kommit längre i vårt människoblivande.

Gränsbrytarna av Erik de la Reguera

Lämna ett svar

Det här är en viktig bok. Den övertygade Sverigedemokraten ändrar nog inte ståndpunkt av att läsa den. Den som velar – ”men kanske Sverigedemokraterna har en point i alla fall” – uppmanar jag: läs den. Alla andra ger jag också rådet att läsa, för det är bra bok, en som man åtminstone bitvis vill fortsätta för att se hur det går.

Det är en reportagebok, där vi får följa Norma, Jamal och Abou på deras livsfarliga resor till USA och Europa. Via taken på godstågen genom Mexico och på strapatsrika färder över bergen mellan Iran och Turkiet, eller på flykt från diktatorns hårdföra poliser i Elfenbenskusten. Riktiga människor, inte påhittade.

Men de la Regueras bok är så mycket mer: han gör historiska djupdykningar i nationalismens framväxt och migrationens utveckling under sekler. Visar att innan idéerna om nationalstaten blev starka på 1800-talet kunde människor röra sig, om inte fritt, så i alla fall friare. En annan sak var förstås, att det inte var lika lätt att förflytta sig. Också kunskapen om hur det var på andra ställen i världen var begränsad. Karl-Oskar och Kristina visste inte så mycket om landet de reste till.

Den här boken behövs, inte bara i Sverige. Jag hoppas att den blir översatt till de stora språken i Europa. Den, och italienaren Fabrizio Gattis bok Bilal – på slavrutten till Europa, borde bli ”snackisar” i Bryssel och Strasbourg. Så att EU-parlamentariker, som inte läst böckerna, skall känna sig utanför. De borde läsas av dem alla, och av parlamentsledamöter i alla Europas länder.

Research!

1 svar

Research för nya boken, som utspelar sig på och kring Medelhavet!

I början av maj var jag på Mallorca, åkte runt och hittade en hemmahamn för S/Y Afrodite, det fartyg som en stor del av boken utspelar sig på. Det blev Porto Soller på öns NV-kust, en pittoresk hamnstad omgiven av höga berg. På bergens sluttningar citrusodlingar, olivlundar och staden Soller.

En månad senare seglade jag en helg med S/Y Gratitude, ett av Svenska Kryssarklubbens skolfartyg, i samma storlek som S/Y Afrodite. Vi deltog i en 24-timmarssegling med målgång på danska Läsö. En helt fantastisk upplevelse!

Bägge resorna har bidragit till nya bokmanuset, som jag nu skrivit mer än hälften av!

Recenserad av ärkebiskopen electa

Lämna ett svar

Jo, jag är recenserad av den blivande ärkebiskopen. Det kom ett kort:

”Bäste Sverker,

Varmt TACK för dina vänliga rader och för boken. Läste den under mellandagar – med behållning. Även om prästerna var så samstämt negativa…

Lycka till mitt Ditt fortsatta skrivande och Guds välsignelse,

Antje Jackelén”

Nä, jag var kanske lite kritisk mot 1800-talsprästerna i Den Trettonde Messias. Och det var roligt att få kortet.

Stephen King vs Linda Olsson

Lämna ett svar

Jag skrev i en tråd på Författare på Facebook, att man inte skall jämföra böcker, men fick mothugg och backade snabbt.

Nu skall jag jämföra två böcker, Stephen Kings Eldfödd (1980, originalets titel: Firestarter) och Linda Olssons Det goda inom dig (2011). Absurt att jämföra just de böckerna, av just de författarna? Ja kanske. Men just därför vill jag försöka.

De har vissa likheter: bägge böckerna har en vuxen och ett barn som huvudpersoner, bägge är spännande, sådär så att man vill fortsätta läsa. Bägge har huvuddelen av texten i en nutid; King har en längre tillbakablick som förklarar barnets och den vuxnes egenheter, det som skapar händelsekedjan som gör det hela spännande. Han berättar hela tiden i tredje person. Linda har, förutom nutidshistorien som är en jag-berättelse, flera ”återblickshistorier” i tredje person; en av dem jagets barndom, de andra olika händelsekedjor ur jagets vuxna liv.

Lindas händelseväv är osannolik, och mycket verklighetsnära. Kings story är overklig, men uppenbarligen inte otänkbar, han har tänkt den och får läsaren att tänka den.

Det jag ville undersöka är hur de skapar spänning. Stephen King börjar med ett spännande skeende: den lilla flickan och pappan på flykt, undan män som vill dem illa. Lindas bok börjar med en lång ”tankemonolog”, interfolierad med vardagssysslor, som att koka soppa. Och med tankarna får läsaren information, dels om kvinnans situation, dels sådant som successivt bygger upp en spänning: varför har hon två namn? Varifrån kommer pojken? Vad är det för minnen hon sparar på och vill koppla ihop, för att själv bli hel? Jämfört med hos King händer det mycket lite, men blir lika spännande. Minst.

Hos King är det nästa förväntade fysiska händelse i jakten som ger spänning, som i en actionfilm. Hos Linda Olsson är det de bara anade hoten och möjligheterna, både i nuhistorien och i återblickarna, som ger spänning. På mig verkar hennes sofistikerade sätt att skapa spänning mer effektivt.

Vad är det som skapar spänning? ”Ta med en björn på stranden”, får vi lära oss. Björnen är ett hot, det som är spännande är förstås det som kanske kan komma att hända, men ännu inte har hänt. Det okända. Läsare älskar det som placerare på finansmarknader hatar: osäkerhet.

En avgörande skillnad för mig mellan berättelserna är också att King är tvungen att avslöja det konstiga tidigt, medan Linda kan spara sina osannolikheter länge, så att de får fortsätta att skapa spänning under lång tid. För den subtila spänningsskapande osäkerheten hos Lindas bok ligger, till en del, kvar till slutet. Medan i Kings bok upplösningen blir, typ en av tre-fyra möjliga utfall. Ungefär lika spännande som i en actionfilm.

Med det kommer jag in på ytterligare en avgörande skillnad: Jag har mycket lättare att känna empati för Lindas kvinna och den lille pojken än jag har för Kings pappa och dennes dotter. Det engagemang som kommer ur empatin gör naturligtvis Linda Olssons bok för mig en större läsupplevelse än Kings verk. Också för att det bidrar till spänningen, jag bryr mig helt enkelt mer om kvinnan och pojken, än om flickan i Kings bok. Även om jag också där gläds åt det som händer på sista sidan.

Invandring leder till utveckling

Lämna ett svar

Nyårsfundering om invandring av en amatörhistoriker:

USA var förra seklets mest framgångsrika nation – ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt och kulturellt. Det finns förstås många förklaringar till det, men min hypotes är att en viktig förklaring är folkblandningen: inget annat land har i modern tid fått en befolkning som är en blandning av så många olika folkslag.

Att judarna var så hatade på många ställen i Europa berodde, till en del åtminstone, att de var framgångsrika – avundsjuka helt enkelt. Och de har ständigt flyttat omkring, från Egyptentiden och Babylon före Kristus, och sen under hela vår tideräkning – redan på 1200 och 1300-talen fördrevs de från England och Frankrike. Fick de barn bara med judar? Knappast. Prästen Esra definierade redan några hundra år f.Kr. att en jude är en person som har en judisk mor.

Europa, särskilt nordeuropa inkl England, var världens dominerande världsdel under flera hundra år före nittonhundratalet, inte bara så att européerna hade bäst organisationsförmåga, bästa vapnen och mesta girigheten för att kolonisera stora delar av världen, men var också enastående när det gällde teknik, byggnation samt i musik och konsten i övrigt. Kan det ha något att göra med folkvandringarna några hundra år tidigare?

Den japanska högkulturen uppstod efter det att fastlandsfolk anlänt till de japanska öarna och, förstås, beblandat sig mig öborna.

Romarna var en blandning av etrusker, greker och fenicier.

Greklands högkultur föregicks av invandring norrifrån, av akajer, joner och eoler. (Wikipedia)

Räcker mina amatörexempel?

Om något eller några hundra år blir Afrika världens mest framgångsrika kontinent, sedan afrikaner och kineser älskat med varandra tillräckligt mycket.

Och Nordeuropa (särskilt Tyskland och Sverige; kanske exklusive Storbritannien denna gång) kommer att ”dra ifrån” resten av Europa ännu mer, eftersom det är vi som tar emot flest människor från andra länder.

Leve mångfalden!

Om Den Trettonde Messias:

3 svar

Ibland är det extra roligt att få mail. Som det här till exempel:

Boken kom med posten just när jag var på väg att avsluta packningen för att fara på en vecka till Teneriffa, så den kom ner i handbagaget genast. Tack för snabb leverans!

Vilken historia du har skapat!!! Jag sträckläste på flyget ner, och sedan hela första natten i hotellsängen. Det gick inte att sluta. Skönt att kunna ta det lugnt dagen efter.

Bosse, min man, tog över den när han slutfört sin första bok. Sedan gick det inte att prata med honom förrän han läst ut den. Han var lika fascinerad som jag. Jag känner att jag måste läsa om den igen för att ta till mig mer detaljer. Man missar ju en del när man är så spänd på att läsa hur det går.

Alltså: Är det sant, det där med kistan? Det låter så trovärdigt och samtidigt som en skröna.

De Heliga av Maria Küchen

Lämna ett svar

De Heliga av Maria Küchen. Bonniers 2006

En annorlunda bok. På många olika sätt. En psykologisk thriller/utvecklingsroman? Jag kan inte genrebestämma den, och det är inte heller nödvändigt. En osannolik (?) historia om en man vars röst gör honom först till popstjärna, världsartist sedan och så frälsargestalt med hundratusentals, eller miljontals lärjungar.

Historien berättas i första person av hans basist från studenttiden, Peter Sandien. Och det är genom honom, och hans förändring som läsaren kommer nära, allt annat sker liksom på avstånd, genom Peters ögon. Vi får uppleva två tidsepoker: nutid, när de tre studentkamraterna Peter, etablerad och känd forskare, Erik, departementstjänsteman och Mikael, världsstjärnan, åter har strålat samman och, genom Peters många minnen, studenttiden med bandet The Saints. Bokens namn, De Heliga, alluderar också och kanske främst på tre kvinnor, som finns i periferin och ändå är centrala i berättelsen.

Det speciella, som både fascinerar och gör boken lite… svårläst kanske är rätt ord, är de många och långa bilderna, som gestaltar Peters psykologiska svängningar. Inre dialoger och minnesbilder, ibland bara fragment, men genom dem gestaltas det dramatiska skeendet. Detta är en berättelse som jag tänker på efter läsningen, jag gillar att bläddra i boken, läsa om ett stycke och fundera. Det är en skickligt skriven bok.

Philomena

Lämna ett svar

Den här filmen tyckte jag om. En gripande historia, drivna skådespelare, snyggt kameraarbete… urproffsigt! Får mig att tänka att två av de filmer jag sett i höst, Hotell (blogg 11/10) och Monica Z (ej bloggad), som jag ändå tyckte var bra, klart är en klass under.

Dramaturgin då, det som jag vill lära? Naturligtvis hålls vi i spänning, hur skall det gå? Och det finns flera vändpunkter, dramatiska höjdpunkter där något händer som vänder storyn – den starkaste när journalisten hittar den keltiska harpan… mer skall jag inte avslöja. Väl värd att ses!