Senaste läsarkommentarer

Mail från Ove Liljedahl:

Hej Sverker!

Jag har just läst ut din bok.

Tack för välskriven spänning i marin miljö och intressanta perspektiv på mänskligt elände.

På sista sidan fick jag något fuktigt i ögat…

Mvh, Ove

 

SMS från Jan Sydhoff:

Hej Sverker

Äntligen har jag kommit till skott med Flyktingsmugglaren. Stort tack för en härlig läsupplevelse. Den höll mig vaken och på helspänn till och med efter en jobbig squashmatch.

Janne

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En julsaga

En julsaga

 

Vintern kom redan i advent och Stockholm bäddades in i snö och sträng kyla. Julen förbereddes. Greven skulle åka till Forsmark och inte komma tillbaka förrän efter nyår.

Sam spände de två vagnshästarna för släden. Den var inte vacker längre, kupén som vagnmakaren gjort var fyrkantig och passade inte med slädens vackra runda former, tänkte han. Men skönt för greven att slippa den kalla vinden i ansiktet under den långa resan till Forsmark. Kusken var förstås lika utsatt för väder och vind som förut.

Sam klev upp på kuskbocken, tog tömmarna. Hur gärna han skulle sitta där och utstå kylan! Komma hem till mor och far och småsyskonen. Gå med dem till julottan, uppleva de upplysta fönstren längs bruksgatan och kyrkans skönhet i vintermorgonen, få sjunga julpsalmerna och sedan komma hem till julefriden och den varma elden i stugan. Vara tillsammans med de människor han vuxit upp med och som han älskade.

Det gick inte. Greven hade tydligt gjort klart att han inte ville komma hem till Forsmark med Sam som kusk, inte efter det som hänt i våras. Sams längtan födde en annan tanke: han skulle kunna rida hem på Svarten, vara hemma några dagar och sedan vara tillbaka innan greven återvände! Det gick inte heller. Greven hade sagt att han behövdes här i huset på Drottninggatan. Kammartjänaren och pigorna skulle få vara lediga några dagar. Bara Sam och husmamsellen skulle vara kvar. Sam skulle ta hand om stallet och de hästar som var kvar och hjälpa husmamsellen att hålla den värsta vinterkölden ute ur huset.

Sam väcktes ur sina tankar av kammartjänaren, som ropade att han skulle bära ut grevens bagage till släden.

Det visade sig att Sam blev helt ensam på julnatten och juldagen. Husmamsellen hade gjort i ordning mat åt honom: sill och korv och sylta och skinka. Stuvad kål och nybakt bröd.

”Jag är tillbaka på annandagens morgon”, sa hon på julaftonseftermiddagen, när hon gav sig av. ”Min systerdotter bor på Södermalm, vid Katarina kyrka. Hon skall snart föda sin tredje och har bett mig komma till jul. Men jag tror att du klarar dig bra här själv. Och mat har du ju. Förresten tycker jag att du skall sova i kökssoffan, med den kylan vi har är väl ditt kyffe på vinden kallt.”

Han nickade och sa att det skulle ordna sig. Det verkar som om hon inte har grevens lov att ge sig iväg, tänkte Sam. Korgen hon bar på när hon gick såg tung ut.

Sam satt kvar i köket med händerna knäppta, tänkte på torpet därhemma, på mor och far, på mormor Lydia och Elin och lille Oskar. Stugan upplyst av elden i spisen och av ett talgljus på bordet. Ljuslågan fladdrade till när mor kom in från lagården efter kvällsmjölkningen. Han såg framför sig hur hon räckte över spannen med mjölk till mormor som slog upp en del av mjölken i en skål, så att den skulle kunna skummas på grädde nästa dag. Far satt vid bordet med de stora händerna stilla en stund innan han tog en kniv och ett stycke trä för att slöjda en ny kratta till sommaren. Syskonen lekte med varsin garndocka i vrån.

Han flyttade tankarna till bruket, undrade hur det såg ut i den stora herrgården i Forsmark när greven och Pehr Gustaf kom fram. Där var säkert pyntat och upplyst, med stora kandelabrar på de uppdukade borden. Människorna finklädda, som alltid. Så var det säkert på Stafsund också – han såg framför sig hur Lovisa i vit klänning med rött skärp skrattande dansade omkring i salongerna så att det svängde om kjolen.

Han föreställde sig när husmamsellen kom till en liten kåk på Södermalm, klev in i stugvärmen, där det fanns en havande kvinna och två småbarn. En man som snart väntades hem, kanske en bodbetjänt. Där var fattigt men rent och prydligt till jul. Och julbordet blev välförsett med det som husmamsellen kommit med i sin korg.

Sam tände en stallykta, blåste ut ljuset på köksbordet och gick ut i stallet. Klappade om Svarten innan han klev upp på hästens rygg och lade sig ner med ansiktet i manen. Lät tårarna komma.

 

På juldagsmorgonen steg han upp tidigt och gick till julottan i Sankta Clara kyrka, den kyrkan hade han inte besökt tidigare. I nästan alla fönster längs vägen fanns tända ljus och från alla håll kom folk, en del med bloss i händerna. Också i kyrkan var det upplyst, det måste vara hundratals ljus som brann. Han häpnade över kyrkorummets väldighet, och tänkte som han gjort förut i Storkyrkan, att Gud nog inte trivdes så bra här. Det var för stort och mäktigt, byggt för att visa människors storhet mer än Guds, tänkte han. Guds storhet var lättare att uppleva på ett berg, eller i skogsbrynet eller till och med i den gamla träkyrkan i Forsmark, som stått där sedan urminnes tider och som var det enda hus ryssarna inte hade vågat bränna. Han satte sig långt bak, bland fattighjonen, trots att han var klädd i sina fina kläder.

När sedan ”Hosianna i höjden” steg mot de höga valven var det ändå som att Gud fanns där, bland hög och låg.

Sam lyssnade inte så mycket på vad prästen sa, han satt och såg sig om bland folket i kyrkan. Prästens röst hade svårt att nå fram i den stora, fyllda kyrkan. Där skulle i stället gubben i Hovstallet ha stått! Han som hade förlorat sina gåvor att hela och bota därför att han inte använt dem. Han hade inte givit människorna av sig själv. Med en sådan röst som hans måste det också ha varit meningen att han skulle förkunna Guds ord. En gåva som han inte heller utnyttjat. Sam bestämde sig för att söka ett samtal med gubben, se om han hade en gudstro. Kanske kunde han lära Sam mer än prästerna.

Han såg sig åter omkring bland de fattiga människorna. Så fastnade hans blick på en pojke, som satt ett par rader längre fram. Bredvid honom måste det sitta ett eller två småsyskon, som inte syntes över kyrkbänken och sedan en kvinna, det var väl hans mamma, som tycktes ha ett litet barn i famnen. Hon hade en grå kappa med kapuschong över sitt huvud. Det var något med pojken som Sam tyckte sig känna igen.

När gudstjänsten var över var det nära att han tappade bort dem, för den tunge och ovige mannen bredvid Sam tog god tid på sig att komma ut i gången. Sam kilade kvickt mellan människorna och fick syn på kvinnan och hennes barn.

Det hade börjat ljusna och den lilla familjen gick norrut, längs Clara Norra Kyrkogata. Sam följde efter på avstånd, såg deras slitna kläder och pojkens alldeles för korta byxor. Han ville ta reda på varför han tyckt sig känna igen pojken.

Efter några kvarter vek de till höger och Sam hann precis se att de försvann in genom en port. Han skyndade efter, öppnade porten och såg in på gården. Ingen människa syntes. Där var stenhus på två sidor, och på den tredje en länga med uthus av trä. Från det mittersta uthuset reste sig en kraftig skorsten. Familjen kunde ha gått in i ett av uthusen likaväl som i något av stenhusen.

Han gick hem, gav hästarna hö och åt sin ensamma juldagsfrukost. Sedan bestämde han sig, tog fram den mat husmamsellen ställt i ordning till honom och tog undan det han ansåg sig behöva fram till annandagens kväll, utan att behöva hungra. Det övriga, merparten av det hon lämnat honom, lade han i en duk, som han gjorde ett knyte av. Sedan gick han ut i stallet och ledde ut Svarten.

När han åter öppnade träporten där kvinnan och hennes barn gått in och red in på gården fick han Svarten att gnägga. Människohuvuden uppenbarade sig i flera fönster. I ett av uthusens fönster såg han en pojke. Sam satt av och gick fram till dörren och knackade.

Jo, han kände igen pojken som öppnade. Var hade han sett honom? När han efter ett ögonblick kom på det, slog hans hjärta ett extraslag. Det kunde inte vara möjligt… men det var pojken från fattigtorpet utanför bondbyn, där han sovit andra natten efter sin flykt från Forsmark! Hans förvåning ersattes snabbt av en annan övertygelse: Gud hade fört dem samman igen.

”Mor, det är Messiasen som är här!” Kvinnan uppenbarade sig, hon höll sitt minsta barn i famnen. Hennes röda hår var samlat i nacken. Hon såg på Sam med uppspärrade ögon och neg sedan djupt.

När hon rest sig och Sam önskat en fridsam jul, sa hon:

”God jul själv. Och förlåt mig om jag hädat, men när ni rest från oss i midsomras sa jag till barnen att det nog var Messias själv som besökt oss.” Hon visade in Sam i rummet.

Där var trångt, dragigt och fattigt. Men annorlunda än i stugan där han sett dem förra gången. Här var det sopat på golvet och det luktade rent. Barnens kläder var lagade, oskickligt lappade på de mest slitna ställena.

”Vad har hänt, mor?” frågade Sam, tilltalade henne mer vördsamt än förra gången. ”Varför har ni flyttat till staden?”

Hon såg på honom, som om hon inte riktigt trodde att han orkade höra hennes historia. Bjöd honom att sitta ner på den stol som fanns och satte sig själv på kökssoffan på andra sidan bordet. Någon säng fanns det inte plats för i rummet.

”Min man dog och bönderna i byn ville köra ut mig ur stugan. Erik”, hon nickade mot den stora pojken, ”den ville de ta hand om, mot betalning av socknen förstås, för att de visste att han är rask och duktig. Men jag skulle hamna i fattigstugan med de små. De tänkte nog att jag skulle ha dem där tills de blev stora nog att arbeta, de med.”

”Men det blev inte så”, konstaterade Sam. Erik hade kommit fram och Sam strök honom över håret.

”Nej, det blev inte det. Och det har på något sätt med dig att göra… förlåt… får jag säga du?” frågade hon lite förskräckt. Sam blev medveten om att han i sina fina kläder tog sig annorlunda ut än förra gången de mötts. Han log och nickade.

”När du kom hade lillflickan varit sjuk i över en månad, och bara blivit sämre och sämre. På kvällen samma dag du red iväg var hon helt frisk.” Hon gjorde en paus och såg på Sam. ”Så det kanske inte är så konstigt att jag sa till barnen att det nog var Messias som besökt oss.” Sam såg ner i golvet.

”Du läste en kvällsbön för barnen, kommer du ihåg det?”

Sam nickade.

”Den bönen har Erik läst för oss var kväll sedan dess. Han kunde den utantill, efter att ha hört den en gång.”

Det blev tyst en stund, tvillingarna började leka och kivas om någon sak de hade. Den lilla i kvinnans famn vaknade och sträckte sina armar mot Sam, som tog emot barnet.

”När du läste välsignelsen för mig, då när du gav dig av i ottan, fick jag själv en kraft som jag aldrig känt förut. Bestämde mig för att jag skulle bryta upp och börja ett nytt liv någon annanstans. När sedan karln gick och dog bara ett par dagar senare gick jag till prästen… med kjorteln nere den gången…” Hon sneglade mot Sam för att se hur han tog emot det hon sagt. Sam försökte att inte visa sitt leende.

”Jag frågade om han kunde hjälpa mig på något sätt. Han kunde skriva ett brev till en studiekamrat, sa han. Kamraten hade blivit upphöjd till kyrkoherde i Sankta Clara kyrka i Stockholm. Jag fick brevet och gav mig av. Så nu är jag här, Erik går i skola i kyrkan ett par timmar var morgon. Jag och en annan kvinna tvättar kyrkans linne och förutom det tvättar vi åt så fint folk att deras eget tjänstefolk inte kan sköta den saken. Det här kyffet är bara en del av tvättstugan, där bakom brädväggen. ”

Sam såg nu att där inte fanns någon spis, bara en stor varm murstock.

”Var lagar du mat då?”

”Jag får gå in till spisen i tvättstugan, där håller vi elden alltid brinnande så här års.

Det blev tyst igen, Sam lämnade tillbaka barnet och böjde sig ner för att ta fram knytet med mat. Så såg han åter på kvinnan, såg att hon ägde en skönhet, som han förra gången anat, men som då var dold under hennes bitterhet.

”Hur dog din man?”

”Erik, ta med dig Lisa och Lars och gå och lägg på mer ved i spisen, är du snäll. Stanna där och se att det tar sig.” Pojken tog ett syskon i var hand och gick ut.

”Han och en bonde kom ihop sig om ersättningen för ett arbete han gjort”, fortsatte hon.  ”De började slåss på lönnkrogen där nere i byn och folk försökte skilja dem åt. När det inte gick, körde man i stället ut dem och stängde dörren. Till slut blev det tyst utanför, och bönderna i stugan gick ut och tittade. Där låg de bägge två på marken, bredvid dem fanns också en yxa och en högaffel. De levde men blödde svårt. På morgonen var de döda.”

Sam skakade på huvudet. Hett temperament och brännvin. Så mycket elände det ställer till.

”Kan du klara dig på det du förtjänar på tvätteriet?”

”Du ser hur vi har det. Jag kan köpa den nödvändigaste maten åt oss, mer räcker det inte till. Ibland får Erik med sig något att äta från kyrkan.” Hon höll för den lillas öron när hon böjde sig fram över bordet och nästan viskade: ”Jag slipper skammen att behöva hora för att föda mina barn.”

Sam tog upp sitt knyte och ställde fram maten på bordet. Kvinnans ögon strålade när hon gick och knackade på brädväggen bredvid den stora murstocken. Erik kom tillbaka med syskonen och gjorde stora ögon, när han såg julmaten på bordet. Sam tog farväl och sa till Erik:

”Du får inte kalla mig Messias när du är i skolan och inte någon annanstans heller. Jag heter Sam och är kusk åt en greve. Nu behöver jag ta hand om min häst. Det är kallt för honom att stå här ute och vänta, så nu skall jag rida en tur så att han blir varm.” Han reste sig och tog tag i dörrhandtaget.

”Får jag rida med?”

”Inte nu”, svarade Sam. ”Men kanske någon annan gång, ifall jag kommer tillbaka.”

”Gör det. Snälla Sam, kom tillbaka till oss.” Kvinnan stod i dörren och neg när Sam svingade sig upp på Svarten.

 

 

Ur Den Trettonde Messias av Sverker Snidare

 

 

Publicerat i Den Trettonde Messias | Etiketter , | Lämna en kommentar

Liten video

Gå in på Youtube och sök på Sverker Snidare får ni se…

Publicerat i Flyktingsmugglaren | Etiketter | Lämna en kommentar

Flyktingsmugglaren

Senaste läsarkommentarerna som jag fått på mailen:

Läste boken med stort nöje. Ämnet såklart väldigt intressant. Lite mystisk. Bra språk. Fick lite Keltiska ringen känsla, Björn Larsson. Den gillade jag också mycket. /Anders Elmfors

Hej Sverker! Har just läst ut din bok. Tack för välskriven spänning i marin miljö och intressanta perspektiv på mänskligt elände. På sista sidan fick jag något fuktigt i ögat… /Ove Liljdahl

Publicerat i Flyktingsmugglaren | Lämna en kommentar

Flyktingsmugglaren på NK bokhandel!

Omslagsbild  fetad

Sverker Snidares nya roman släpps på

NK bokhandel, onsdagen den 17 feb kl 18

Sverker intervjuas av författaren Dag Öhrlund

Cider och vin (20 kr) med lite tilltugg finns

Välkommen!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

 omslag_våra_älskade_framsida

När jag skulle skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om det tabubelagda ämnet självmord, bestämde jag mig innan jag ens påbörjat intervjuerna att alla berättelser skulle utgå från de känslor som man som människa drabbas av när en familjemedlem tar sitt liv.

Sorg, saknad och smärta är naturliga och accepterade känslor, men betydligt fler än så dyker upp när en älskad person tagit sitt liv. Det kan vara känslor som man kanske inte riktigt vågar erkänna att man har. Inte ens för sig själv.

Får man känna hämndlystnad? Vrede? Skuld? Skam? Rent av lättnad?

I boken intervjuar jag åtta personer som är nära anhöriga till någon som tagit sitt liv och två personer som i sin yrkesroll möter anhöriga eller människor som bär på funderingar kring att avsluta sitt liv.

De medverkande i boken berättar öppenhjärtigt om sina tankar och erfarenheter i samband med suicid och hela boken genomsyras av alla möjliga känslor. Starka känslor har också uppstått under själva intervjusituationerna och även det har jag med i boken.

Jag berättar hur berörd jag blir av att se bilder på det glada syskonparet när de är i förskoleåldern. Idag lever inget av barnen längre, trots att de är så livfulla och strålande på fotografierna. Inte konstigt att mina ögon tåras.

Likaså gör det ont när jag står framför gravstenen som hör till en älskad son. Dagen innan var det exakt tre år sedan han tog sitt liv, så ett stort hjärta med över femtio rosor pryder graven. Hans mamma står bredvid mig. Tyst. För ibland räcker inte orden till.

Att få vandra i en annan anhörigs barndomskvarter och få utpekat var allt hände är också känslosamt. Jag ryser till när jag tänker på den lilla fjortonåriga flickan som helt utan förvarning miste sin storebror i suicid en solig sommardag och hur hon sedan kom tillbaka till skolan efter sommarlovet utan att någon ens nämnde det som hänt. Trots att alla mycket väl visste.

När Våra älskade orkade inte leva har lästs av utvalda testläsare, innan manus skickats till tryckeriet, har de berörts djupt av historierna och tårar har trillat. Även om det naturligtvis är tråkigt att göra människor ledsna är jag ändå lite glad över deras tårar, för det betyder att de har berörts. Precis som jag har berörts av de drabbade och deras berättelser.

Det är min förhoppning att Våra älskade orkade inte leva når många läsare, för det är mina intervjupersoner verkligen värda. De har något viktigt att berätta.

Och vi måste våga prata mer öppet om självmord för att motverka de tabun som finns.

Joanna

Läs mer:

http://joannabjorkqvist.com/; IMG_9638_2

http://dinbokdrom.se/;

http://www.grimforlag.se/

 

 

 

 

Publicerat i Böcker och film, Gästbloggare, Skrivande, Tankar i vår tid | Etiketter , , | 1 kommentar

I skymningen sjunger koltrasten, av Linda Olsson

Ännu en förunderlig bok av Linda Olsson. Jag tänker inte skriva en recension, det känner jag mig inte mogen för. Men lite iakttagelser och funderingar kring två begrepp, som ständigt är aktuella för oss som skriver: drama/konflikt och gestaltning.

I skrivarhandböckerna läser vi att det gäller att skapa konflikt i våra berättelser, för att människor skall vilja läsa. En protagonist som vill uträtta något och en antagonist som skall förhindra det. Någon sådan konflikt finns inte i den här boken. Konflikterna finns inom människorna, de tre som är bokens huvudpersoner: Elisabeth, Elias och Otto.

Elisabeth har dragit sig undan världen: ”Med slutna ögon hoppades hon på ett tillstånd av intet.” Men världen börjar dra i henne, med hoppet om kärlek – där är för mig bokens huvudkonflikt. Också för Elias finns en konflikt – han tecknar en berättelse som behöver ord, men han behärskar inte orden, måste få hjälp med dem. Hos Otto är konflikten mindre uppenbar. Han lever ensamliv sedan hustrun gick bort för arton år sedan. Finner att han egentligen alltid levt ensam, utan verklig kärlek och närhet. De tre människornas öden vävs ihop på ett lite stillsamt sätt, med många tankar och känslor, fint skildrade. Men ett drama blir det.

Bara vid två tillfällen under berättelsens gång sker något som jag upplever som skrämmande. En våldsam händelse, fast egentligen har det våldsamma redan skett när läsaren får veta om det. Elias har blivit nerslagen och ligger blödande på trottoaren under Elisabeths fönster. Den andra gången jag blir skrämd är nära slutet, när Elisabeth uppfattar negativa signaler från Elias´ nyfunna kärlek Paul – en av de få personer som finns i boken förutom de tre huvudpersonerna: ”Men hans ansiktsuttryck hade plötsligt känts hånfullt.” Är det svartsjuka mot Elisabeth eller betyder det något mer?

Elisabeths reaktion kan tas som exempel på hur Linda gestaltar Elisabeths obehag: ”Hon rös och tryckte sig närmare Otto.”

Annars lär vi känna de tre huvudpersonerna – och vi lär känna dem väl – genom deras handlingar i vardagen. Till exempel hur Elisabeth samlar sin post på köksbordet utan att öppna den.  Eller hur dyslektikern Elisas med stor svårighet stavar sig igenom den bok han fått av Elisabeth, och som får honom att starta sitt nya projekt. Hur Otto går promenader i staden och hamnar någonstans, utan att ha varit medveten om den väg han vandrat. Dessa gestaltningar kompletteras med berättelser, som ibland är tankar – inre dialog – och ibland berättade ur tredje person-perspektiv, men då skrivet så nära att det nästan är som personens tankar. Elisabeths bakgrundshistoria får vi veta genom att Otto berättar den för Elias, så mycket som han funnit på nätet. Om orsaken till att hon bor ensam och drar sig undan världen.

Det är en förunderlig bok. Av många anledningar. Slutet, som jag med hänsyn till kommande läsare skull inte skall säga något om, är en. Andra är det vackra språket och de funderingar och livsvisdomar boken är full av. I några fall citat ur böcker, men oftast något personerna skriver eller ibland säger till varandra.

Om kärlek, om hopp och om besvikelse. Ett exempel:

”Vi är alla rädda, det måste du väl veta? Om vi lever, har vi hopp. Och när vi har hopp, har vi någonting att förlora.”

Den som vill ha en stor och berikande läsupplevelse, skall läsa boken. Långsamt, eller som jag, två gånger. Och jag kommer säkert att återkomma till den.

Publicerat i Böcker och film | Etiketter , , | Lämna en kommentar

En tomtesaga

Det gnisslade om medarna. Varför envisades han med att ta släden, när det ändå var barmark? Bäst att gå sista biten. Han parkerade släden där den inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet och kopplade loss renen. Lyfte tingeltanglet av den och släppte ut sin gamle trotjänare i skogen. En stor ren, märkvärdigt lik en älg.

Han tänkte på myten, som alla farfar- och morfartomtar hittat på, att tomten har bråttom på julaftonskvällen. För att han skall hinna runt till alla snälla barn. När de egentligen bara ville bli av med det kliande lösskägget och få återvända utan den röda stassen och ta en glögg till.

Han själv skulle inte ränna runt i alla stugor. Nej, de som skulle få besök av honom var noga utvalda. De som var bergfast övertygade om att det inte finns någon tomte, annan än den utklädde släktingen eller vem det nu var som fått dra på sig den röda luvan i år, de fanns det ju ingen anledning att gå till. Inte heller tänkte han besvära dem som med tindrande barnaögon godtog en utklädd figur som den riktiga tomten. Den ende han skulle besöka var Tomas. Han som var osäker, som tvivlade på om tomten som föreställning över huvud taget var något att bry sig om.

Snälla barn förresten. Vem är snäll? Den som alltid gör precis som mamma och pappa eller barnlösa faster Agata vill? Är ett barn som uttrycker sin otrygghets förtvivlan genom att skrika eller göra tvärtom inte snällt? Och skall bara snälla barn få gåvor? Villkorad kärlek är ingenting att ha.

Hans enda mål var att få Tomas att fortsätta tvivla. Eller kanske att få honom att ta ett enda litet steg mot en föreställning om att det finns något som är rätt, som är bättre än något annat. Godhet, barmhärtighet, kärlek. Att inte döma. Men också att stå upp för sig själv, att inte krypa. Han kunde samtala i timmar om allt detta. Det han ville var att få Tomas att tro, att allt detta inte bara var en överenskommelse, som fanns i människors hjärnor. För så var det ju. Men att det hade sitt ursprung någonstans utanför människan.

Publicerat i Tankar i vår tid | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

GENTLEMEN

Vi var på biopremiär för filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens genombrottsroman från 1980. Biografen Fontänen i Vällingby fredag kl 17.10. Ett fåtal personer i salongen.

Jag gick därifrån med blandade känslor. Visst var det spännande, på slutet, visst var det många vackra filmbilder, kanske för många, särskilt bilder med rök från nyss tända cigaretter. Visst var det uttrycksfulla ansikten och tidstypiska scener. Men en del av dem verkade vara dåliga pastischer. De långdragna scenerna från Gärdesfestivalen, där de fåtaliga statisterna tydligt visade att det var i stort sett tomt på Gärdet, önskade jag avkortade. Det tog också lång tid innan jag fick fatt på dramat, innan jag blev engagerad inte bara i personerna utan i berättelsen. Så småningom blev det bra, men 2 timmar och 22 minuter hade mått bättre av att vara en halvtimme kortare. Minst.

Jag blir ändå lockad att läsa om boken, som jag vet att jag läste något år in på åttiotalet, när den kommit som pocket. Jag minns inte handlingen, bara min känsla efteråt att jag var besviken, den hade inte talat till mig. För mig var det inte den ”generationsroman” som den lanserats som. Jag är visserligen lite äldre än Östergren, men hade ändå levt i Stockholm under den tid han skildrar i boken. Men mina miljöer på den tiden var helt andra, med bankpraktik, studier på Handels och förstajobb och villaköp. Eller var jag bara avundsjuk för att jag ”gått miste om” det dekadenta, fria livet?

Publicerat i Böcker och film | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Har just läst förra årets augustiprisvinnare, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Jag har länge varit en beundrare av Lena Andersson, för hennes krönikor i DN. Insett att hon ett skarpare intellekt än jag, har ofta fått läsa stycken två gånger för att jag vill förstå det hon skriver. Och nu när jag läst en roman av henne vet jag att hon även behärskar skönlitterärt skrivande.

Jesper Högström skriver i DN (8 november 2014) att han, när han läste boken, fick ”känslan av fiktionsunderskott”. Att det ”inte kändes som en roman som drevs fram av att påhittade människor gjorde påhittade saker. Det var en intelligent och välformulerad dagbok, full med träffsäkra beskrivningar av situationer och känslor, som egentligen aldrig lämnade utrymme för något annat perspektiv på dessa situationer och känslor än berättarens/huvudpersonens.”

Innan jag läste boken hade jag fått intrycket att den handlade om en försmådd kvinna och en buffel till karl. Ett offer och en tyrann. Nu när jag läst ser jag att den är så mycket mer mångfacetterad. Att boken trots att den helt utgår från berättarens/huvudpersonens perspektiv ger utrymme för en motsatt läsning: hon är en förälskad kvinna, som inte lämnar mannen ifred. Nästan som en tonårsflicka och hennes idol. Han kan av hygglighet – eller mjäkighet – inte säga ifrån. Eller vill lämna dörren olåst, som han gör med dörren till sin bostad, för där finns inget att stjäla. Han vill inte stänga en möjlighet. Och inser inte, eller bryr sig inte om, att han därigenom skadar henne, fruktansvärt.

Så vem har makt? ”Den som vill minst har mest makt”, skriver författaren. Makt till vad? Vem gör något, vem ”förfar”? Vem förfar egenmäktigt?

För mig ligger berättelsens storhet, förutom i formuleringskonsten och den livsvisdom som är nedlagd i många av formuleringarna, i att läsaren får syn på att det finns många tolkningar, att det trots det ensidiga berättarperspektivet inbjuds till många sätt att se på förhållandet mellan bokens två huvudpersoner. Det vill säga att jag efter läsningen förstår mera om hur komplicerat det är att vara människa, att jag lärt mig att förstå mina medmänniskor bättre. Och därigenom, förhoppningsvis, blivit en liten aning bättre som människa.

Publicerat i Böcker och film | Etiketter , , | 1 kommentar