Kategoriarkiv: Böcker och film

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

 omslag_våra_älskade_framsida

När jag skulle skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om det tabubelagda ämnet självmord, bestämde jag mig innan jag ens påbörjat intervjuerna att alla berättelser skulle utgå från de känslor som man som människa drabbas av när en familjemedlem tar sitt liv.

Sorg, saknad och smärta är naturliga och accepterade känslor, men betydligt fler än så dyker upp när en älskad person tagit sitt liv. Det kan vara känslor som man kanske inte riktigt vågar erkänna att man har. Inte ens för sig själv.

Får man känna hämndlystnad? Vrede? Skuld? Skam? Rent av lättnad?

I boken intervjuar jag åtta personer som är nära anhöriga till någon som tagit sitt liv och två personer som i sin yrkesroll möter anhöriga eller människor som bär på funderingar kring att avsluta sitt liv.

De medverkande i boken berättar öppenhjärtigt om sina tankar och erfarenheter i samband med suicid och hela boken genomsyras av alla möjliga känslor. Starka känslor har också uppstått under själva intervjusituationerna och även det har jag med i boken.

Jag berättar hur berörd jag blir av att se bilder på det glada syskonparet när de är i förskoleåldern. Idag lever inget av barnen längre, trots att de är så livfulla och strålande på fotografierna. Inte konstigt att mina ögon tåras.

Likaså gör det ont när jag står framför gravstenen som hör till en älskad son. Dagen innan var det exakt tre år sedan han tog sitt liv, så ett stort hjärta med över femtio rosor pryder graven. Hans mamma står bredvid mig. Tyst. För ibland räcker inte orden till.

Att få vandra i en annan anhörigs barndomskvarter och få utpekat var allt hände är också känslosamt. Jag ryser till när jag tänker på den lilla fjortonåriga flickan som helt utan förvarning miste sin storebror i suicid en solig sommardag och hur hon sedan kom tillbaka till skolan efter sommarlovet utan att någon ens nämnde det som hänt. Trots att alla mycket väl visste.

När Våra älskade orkade inte leva har lästs av utvalda testläsare, innan manus skickats till tryckeriet, har de berörts djupt av historierna och tårar har trillat. Även om det naturligtvis är tråkigt att göra människor ledsna är jag ändå lite glad över deras tårar, för det betyder att de har berörts. Precis som jag har berörts av de drabbade och deras berättelser.

Det är min förhoppning att Våra älskade orkade inte leva når många läsare, för det är mina intervjupersoner verkligen värda. De har något viktigt att berätta.

Och vi måste våga prata mer öppet om självmord för att motverka de tabun som finns.

Joanna

Läs mer:

https://joannabjorkqvist.com/; IMG_9638_2

https://dinbokdrom.se/;

https://www.grimforlag.se/

 

 

 

 

I skymningen sjunger koltrasten, av Linda Olsson

Ännu en förunderlig bok av Linda Olsson. Jag tänker inte skriva en recension, det känner jag mig inte mogen för. Men lite iakttagelser och funderingar kring två begrepp, som ständigt är aktuella för oss som skriver: drama/konflikt och gestaltning.

I skrivarhandböckerna läser vi att det gäller att skapa konflikt i våra berättelser, för att människor skall vilja läsa. En protagonist som vill uträtta något och en antagonist som skall förhindra det. Någon sådan konflikt finns inte i den här boken. Konflikterna finns inom människorna, de tre som är bokens huvudpersoner: Elisabeth, Elias och Otto.

Elisabeth har dragit sig undan världen: ”Med slutna ögon hoppades hon på ett tillstånd av intet.” Men världen börjar dra i henne, med hoppet om kärlek – där är för mig bokens huvudkonflikt. Också för Elias finns en konflikt – han tecknar en berättelse som behöver ord, men han behärskar inte orden, måste få hjälp med dem. Hos Otto är konflikten mindre uppenbar. Han lever ensamliv sedan hustrun gick bort för arton år sedan. Finner att han egentligen alltid levt ensam, utan verklig kärlek och närhet. De tre människornas öden vävs ihop på ett lite stillsamt sätt, med många tankar och känslor, fint skildrade. Men ett drama blir det.

Bara vid två tillfällen under berättelsens gång sker något som jag upplever som skrämmande. En våldsam händelse, fast egentligen har det våldsamma redan skett när läsaren får veta om det. Elias har blivit nerslagen och ligger blödande på trottoaren under Elisabeths fönster. Den andra gången jag blir skrämd är nära slutet, när Elisabeth uppfattar negativa signaler från Elias´ nyfunna kärlek Paul – en av de få personer som finns i boken förutom de tre huvudpersonerna: ”Men hans ansiktsuttryck hade plötsligt känts hånfullt.” Är det svartsjuka mot Elisabeth eller betyder det något mer?

Elisabeths reaktion kan tas som exempel på hur Linda gestaltar Elisabeths obehag: ”Hon rös och tryckte sig närmare Otto.”

Annars lär vi känna de tre huvudpersonerna – och vi lär känna dem väl – genom deras handlingar i vardagen. Till exempel hur Elisabeth samlar sin post på köksbordet utan att öppna den.  Eller hur dyslektikern Elisas med stor svårighet stavar sig igenom den bok han fått av Elisabeth, och som får honom att starta sitt nya projekt. Hur Otto går promenader i staden och hamnar någonstans, utan att ha varit medveten om den väg han vandrat. Dessa gestaltningar kompletteras med berättelser, som ibland är tankar – inre dialog – och ibland berättade ur tredje person-perspektiv, men då skrivet så nära att det nästan är som personens tankar. Elisabeths bakgrundshistoria får vi veta genom att Otto berättar den för Elias, så mycket som han funnit på nätet. Om orsaken till att hon bor ensam och drar sig undan världen.

Det är en förunderlig bok. Av många anledningar. Slutet, som jag med hänsyn till kommande läsare skull inte skall säga något om, är en. Andra är det vackra språket och de funderingar och livsvisdomar boken är full av. I några fall citat ur böcker, men oftast något personerna skriver eller ibland säger till varandra.

Om kärlek, om hopp och om besvikelse. Ett exempel:

”Vi är alla rädda, det måste du väl veta? Om vi lever, har vi hopp. Och när vi har hopp, har vi någonting att förlora.”

Den som vill ha en stor och berikande läsupplevelse, skall läsa boken. Långsamt, eller som jag, två gånger. Och jag kommer säkert att återkomma till den.

GENTLEMEN

Vi var på biopremiär för filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens genombrottsroman från 1980. Biografen Fontänen i Vällingby fredag kl 17.10. Ett fåtal personer i salongen.

Jag gick därifrån med blandade känslor. Visst var det spännande, på slutet, visst var det många vackra filmbilder, kanske för många, särskilt bilder med rök från nyss tända cigaretter. Visst var det uttrycksfulla ansikten och tidstypiska scener. Men en del av dem verkade vara dåliga pastischer. De långdragna scenerna från Gärdesfestivalen, där de fåtaliga statisterna tydligt visade att det var i stort sett tomt på Gärdet, önskade jag avkortade. Det tog också lång tid innan jag fick fatt på dramat, innan jag blev engagerad inte bara i personerna utan i berättelsen. Så småningom blev det bra, men 2 timmar och 22 minuter hade mått bättre av att vara en halvtimme kortare. Minst.

Jag blir ändå lockad att läsa om boken, som jag vet att jag läste något år in på åttiotalet, när den kommit som pocket. Jag minns inte handlingen, bara min känsla efteråt att jag var besviken, den hade inte talat till mig. För mig var det inte den ”generationsroman” som den lanserats som. Jag är visserligen lite äldre än Östergren, men hade ändå levt i Stockholm under den tid han skildrar i boken. Men mina miljöer på den tiden var helt andra, med bankpraktik, studier på Handels och förstajobb och villaköp. Eller var jag bara avundsjuk för att jag ”gått miste om” det dekadenta, fria livet?

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Har just läst förra årets augustiprisvinnare, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Jag har länge varit en beundrare av Lena Andersson, för hennes krönikor i DN. Insett att hon ett skarpare intellekt än jag, har ofta fått läsa stycken två gånger för att jag vill förstå det hon skriver. Och nu när jag läst en roman av henne vet jag att hon även behärskar skönlitterärt skrivande.

Jesper Högström skriver i DN (8 november 2014) att han, när han läste boken, fick ”känslan av fiktionsunderskott”. Att det ”inte kändes som en roman som drevs fram av att påhittade människor gjorde påhittade saker. Det var en intelligent och välformulerad dagbok, full med träffsäkra beskrivningar av situationer och känslor, som egentligen aldrig lämnade utrymme för något annat perspektiv på dessa situationer och känslor än berättarens/huvudpersonens.”

Innan jag läste boken hade jag fått intrycket att den handlade om en försmådd kvinna och en buffel till karl. Ett offer och en tyrann. Nu när jag läst ser jag att den är så mycket mer mångfacetterad. Att boken trots att den helt utgår från berättarens/huvudpersonens perspektiv ger utrymme för en motsatt läsning: hon är en förälskad kvinna, som inte lämnar mannen ifred. Nästan som en tonårsflicka och hennes idol. Han kan av hygglighet – eller mjäkighet – inte säga ifrån. Eller vill lämna dörren olåst, som han gör med dörren till sin bostad, för där finns inget att stjäla. Han vill inte stänga en möjlighet. Och inser inte, eller bryr sig inte om, att han därigenom skadar henne, fruktansvärt.

Så vem har makt? ”Den som vill minst har mest makt”, skriver författaren. Makt till vad? Vem gör något, vem ”förfar”? Vem förfar egenmäktigt?

För mig ligger berättelsens storhet, förutom i formuleringskonsten och den livsvisdom som är nedlagd i många av formuleringarna, i att läsaren får syn på att det finns många tolkningar, att det trots det ensidiga berättarperspektivet inbjuds till många sätt att se på förhållandet mellan bokens två huvudpersoner. Det vill säga att jag efter läsningen förstår mera om hur komplicerat det är att vara människa, att jag lärt mig att förstå mina medmänniskor bättre. Och därigenom, förhoppningsvis, blivit en liten aning bättre som människa.

Gränsbrytarna av Erik de la Reguera

Det här är en viktig bok. Den övertygade Sverigedemokraten ändrar nog inte ståndpunkt av att läsa den. Den som velar – ”men kanske Sverigedemokraterna har en point i alla fall” – uppmanar jag: läs den. Alla andra ger jag också rådet att läsa, för det är bra bok, en som man åtminstone bitvis vill fortsätta för att se hur det går.

Det är en reportagebok, där vi får följa Norma, Jamal och Abou på deras livsfarliga resor till USA och Europa. Via taken på godstågen genom Mexico och på strapatsrika färder över bergen mellan Iran och Turkiet, eller på flykt från diktatorns hårdföra poliser i Elfenbenskusten. Riktiga människor, inte påhittade.

Men de la Regueras bok är så mycket mer: han gör historiska djupdykningar i nationalismens framväxt och migrationens utveckling under sekler. Visar att innan idéerna om nationalstaten blev starka på 1800-talet kunde människor röra sig, om inte fritt, så i alla fall friare. En annan sak var förstås, att det inte var lika lätt att förflytta sig. Också kunskapen om hur det var på andra ställen i världen var begränsad. Karl-Oskar och Kristina visste inte så mycket om landet de reste till.

Den här boken behövs, inte bara i Sverige. Jag hoppas att den blir översatt till de stora språken i Europa. Den, och italienaren Fabrizio Gattis bok Bilal – på slavrutten till Europa, borde bli ”snackisar” i Bryssel och Strasbourg. Så att EU-parlamentariker, som inte läst böckerna, skall känna sig utanför. De borde läsas av dem alla, och av parlamentsledamöter i alla Europas länder.

 

Stephen King vs Linda Olsson

Jag skrev i en tråd på Författare på Facebook, att man inte skall jämföra böcker, men fick mothugg och backade snabbt.

Nu skall jag jämföra två böcker, Stephen Kings Eldfödd (1980, originalets titel: Firestarter) och Linda Olssons Det goda inom dig (2011). Absurt att jämföra just de böckerna, av just de författarna? Ja kanske. Men just därför vill jag försöka.

De har vissa likheter: bägge böckerna har en vuxen och ett barn som huvudpersoner, bägge är spännande, sådär så att man vill fortsätta läsa. Bägge har huvuddelen av texten i en nutid; King har en längre tillbakablick som förklarar barnets och den vuxnes egenheter, det som skapar händelsekedjan som gör det hela spännande. Han berättar hela tiden i tredje person. Linda har, förutom nutidshistorien som är en jag-berättelse, flera ”återblickshistorier” i tredje person; en av dem jagets barndom, de andra olika händelsekedjor ur jagets vuxna liv.

Lindas händelseväv är osannolik, och mycket verklighetsnära. Kings story är overklig, men uppenbarligen inte otänkbar, han har tänkt den och får läsaren att tänka den.

Det jag ville undersöka är hur de skapar spänning. Stephen King börjar med ett spännande skeende: den lilla flickan och pappan på flykt, undan män som vill dem illa. Lindas bok börjar med en lång ”tankemonolog”, interfolierad med vardagssysslor, som att koka soppa. Och med tankarna får läsaren information, dels om kvinnans situation, dels sådant som successivt bygger upp en spänning: varför har hon två namn? Varifrån kommer pojken? Vad är det för minnen hon sparar på och vill koppla ihop, för att själv bli hel? Jämfört med hos King händer det mycket lite, men blir lika spännande. Minst.

Hos King är det nästa förväntade fysiska händelse i jakten som ger spänning, som i en actionfilm. Hos Linda Olsson är det de bara anade hoten och möjligheterna, både i nuhistorien och i återblickarna, som ger spänning. På mig verkar hennes sofistikerade sätt att skapa spänning mer effektivt.

Vad är det som skapar spänning? ”Ta med en björn på stranden”, får vi lära oss. Björnen är ett hot, det som är spännande är förstås det som kanske kan komma att hända, men ännu inte har hänt. Det okända. Läsare älskar det som placerare på finansmarknader hatar: osäkerhet.

En avgörande skillnad för mig mellan berättelserna är också att King är tvungen att avslöja det konstiga tidigt, medan Linda kan spara sina osannolikheter länge, så att de får fortsätta att skapa spänning under lång tid. För den subtila spänningsskapande osäkerheten hos Lindas bok ligger, till en del, kvar till slutet. Medan i Kings bok upplösningen blir, typ en av tre-fyra möjliga utfall. Ungefär lika spännande som i en actionfilm.

Med det kommer jag in på ytterligare en avgörande skillnad: Jag har mycket lättare att känna empati för Lindas kvinna och den lille pojken än jag har för Kings pappa och dennes dotter. Det engagemang som kommer ur empatin gör naturligtvis Linda Olssons bok för mig en större läsupplevelse än Kings verk. Också för att det bidrar till spänningen, jag bryr mig helt enkelt mer om kvinnan och pojken, än om flickan i Kings bok. Även om jag också där gläds åt det som händer på sista sidan.

De Heliga av Maria Küchen

De Heliga av Maria Küchen. Bonniers 2006

En annorlunda bok. På många olika sätt. En psykologisk thriller/utvecklingsroman? Jag kan inte genrebestämma den, och det är inte heller nödvändigt. En osannolik (?) historia om en man vars röst gör honom först till popstjärna, världsartist sedan och så frälsargestalt med hundratusentals, eller miljontals lärjungar.

Historien berättas i första person av hans basist från studenttiden, Peter Sandien. Och det är genom honom, och hans förändring som läsaren kommer nära, allt annat sker liksom på avstånd, genom Peters ögon. Vi får uppleva två tidsepoker: nutid, när de tre studentkamraterna Peter, etablerad och känd forskare, Erik, departementstjänsteman och Mikael, världsstjärnan, åter har strålat samman och, genom Peters många minnen, studenttiden med bandet The Saints. Bokens namn, De Heliga, alluderar också och kanske främst på tre kvinnor, som finns i periferin och ändå är centrala i berättelsen.

Det speciella, som både fascinerar och gör boken lite… svårläst kanske är rätt ord, är de många och långa bilderna, som gestaltar Peters psykologiska svängningar. Inre dialoger och minnesbilder, ibland bara fragment, men genom dem gestaltas det dramatiska skeendet. Detta är en berättelse som jag tänker på efter läsningen, jag gillar att bläddra i boken, läsa om ett stycke och fundera. Det är en skickligt skriven bok.

Philomena

Den här filmen tyckte jag om. En gripande historia, drivna skådespelare, snyggt kameraarbete… urproffsigt! Får mig att tänka att två av de filmer jag sett i höst, Hotell (blogg 11/10) och Monica Z (ej bloggad), som jag ändå tyckte var bra, klart är en klass under.

Dramaturgin då, det som jag vill lära? Naturligtvis hålls vi i spänning, hur skall det gå? Och det finns flera vändpunkter, dramatiska höjdpunkter där något händer som vänder storyn – den starkaste när journalisten hittar den keltiska harpan… mer skall jag inte avslöja. Väl värd att ses!

De behövande av Maria Küchen

Maria Küchen, De behövande. Bonniers 2002

Det här är en mörk bok. Mörk och vacker. Inte feel-good litteratur.

Maria Kücher använder sig av metaforer och bilder, hon gestaltar med ett språk som i stycken blir till prosalyrik. Perspektivet växlar mellan personer, vars öden en gång var – och som åter blir – sammanvävda med varandra. Vi får erfara deras förnimmelser, får brottstycken av deras tankar och känslor.

Med antydningar, ibland vaga gestaltningar, skapar hon ett skeende som är spännande, mer gastkramande än i de flesta deckare. Sällan genom att beskriva vad som sker; händelserna finns oftast i undertexten.

Jag tänker att i de flesta böcker, inklusive min Den Trettonde Messias, är det tvärtom: Skeendet återges i klartext, medan människors reaktioner, deras känslor på det som sker finns i undertexten eller antyds, i bästa fall genom att gestaltas.

Här finns något att lära.

Blir deckare gamla?

Coq Rouge är kanske ingen deckare, men frågan kan gälla spionromaner också. Jan Guillous första bok om underrättelseofficeren Carl Hamilton kom ut 1986 och det känns lite som att läsa en historisk berättelse. Inte bara för avsaknad av mobiler och Internet och att datorskärmar har grön text (minns ni?); det är något annat också, som jag inte kan sätta fingret på riktigt. I berättartekniken på något sätt. Jag reagerar över hans sätt att placera cliff-hangers; det är förstås helt medvetet: redan i början står det något om att skulle bli mycket blod, men det dröjer till sista kapitlet. Då blir det mycket blod.

Berättelsen är skriven i tredje person, och perspektivet växlar mellan Carl och hans kollegor Fristedt och Appeltoft. Fast ligger närmast Carls, som det mesta handlar om. Ibland skymtar en allvetande berättare: ”Ingen av dem skulle kunna hålla sitt löfte.”

I den första halvan av boken upplever jag språket nästan som lite torftigt när jag får i mig ideliga redogörelser för detaljer om vapen, om jargong på ”firman” och många små pusselbitar om storyn. Det ändrar sig från kapitel 9 när Carl H åker till Beirut, då blir jag inbjuden både i miljön och i Carls tanke- och känsloliv.

Jag har förut bara läst Arn-böckerna av Guillou och de tyckte jag mycket om. Och även om jag inte tyckte att Coq Rouge var omistlig, måste jag ändå konstatera: Guillou är fenomenal på intrig!