KAPITEL 1

KAPITEL 1

Äntligen stod de i vapenhuset. Klangen från kläppens sista slag mot klockans malm dog ut. Först såg de nästan ingenting, det var mörkt i den lilla träkyrkan jämfört med ljuset från morgonsolen på den gnistrande snön utanför. Det luktade ylle och stearin därinne. Barnet, som hade vaknat av klockklangen, satte i att skrika när orgeln började gnälla fram en psalm. Mannen lämnade skyndsamt över barnet till sin hustru, som vyssjade och fick pojken tyst.

Kyrkvärden mötte dem, en vithårig man som varit trädgårdsmästare på herrgården och som kände Svea väl sedan hon som flicka hjälpte till i orangeriet. Han visade dem längs sidogången till två stolar längst fram, nära dopfunten. Det kändes ovant för Svea att sitta på den högra sidan i kyrkan, men hon hade i alla fall sin man Bror mellan sig och de andra karlarna.

Svea satt med sitt barn i famnen, lycklig över att pojken äntligen skulle bli döpt. Hon hade önskat att det blivit gjort snart efter förlossningen. Bror hade talat med prästen som hade frågat vad barnet skulle heta.

”Vi vill att han döps till Sam.”

Prästen hade fått en rynka mellan ögonbrynen och föreslagit Sigvard i stället. Men Bror hade stått på sig, Sam skulle han heta.

”Men han vet väl att Sam är en förkortning av Samuel?” hade prästen sagt. ”Så vi måste nog fråga brukspatron om han kan godkänna att barnet får namnet Sam.”

Bror hade bockat och gått därifrån. Beskedet hade dröjt eftersom Samuel af Ugglas var i Stockholm och deltog i skötseln av riket. När han ett par veckor senare återkommit till Forsmark och fått frågan av prästen hade han sett upp från sina papper på skrivbordet och undrat vem som ville döpa sitt barn till Sam.

”Det är Bror Andersson, den nye torparen på Lövtorpet och hans hustru Svea, hon som är dotter till Madamen, om brukspatron minns”, svarade prästen. Jodå, han mindes, det syntes på hans leende. Han såg ut genom fönstret över bruket, som han skulle förvandla till ett av de främsta i landet. Så såg han åter på prästen.

”Det är bra. Visst får de döpa sin son till Sam.” Sedan lutade han sig över sina papper.

 

Svea hörde inte vad prästen talade om. Hon tänkte på förlossningen och på hur jordemoran eftertänksamt betraktat barnet och sedan sett på henne och så på barnet igen.

”Det var ett märkvärdigt barn”, hade hon sagt. ”Den skall ni vara rädda om.” Men ingenting om på vilket sätt det var märkvärdigt.

 

Den långa gudstjänsten var över. Bara två karlar lämnade kyrkan när prästen sa att det skulle förrättas dop. De flesta var nyfikna, de ville se det lilla barnet bli döpt och de ville se den där masen, som fått bli torpare efter bara några år som skogshuggare och som gift sig med Svea, Madamens dotter.

Det var något särskilt med Madam Lydia och hennes dotter Svea. Lydia hade varit piga hos gamle brukspatron, Jennings, under den tid den nya herrgårdsbyggnaden blev till och mycket folk söderifrån fanns på bruket. När hon sedan födde en dotter, en oäkting, kom hon ändå att åtnjuta aktning bland folk och prästerskap, kanske för att hon behandlades väl av herrgårdsfolket, både av Jennings änka och sedermera av den nye brukspatronen, Samuel av Ugglas. Alla kände Svea, hon hade arbetat i utskänken innan hon blev torparhustru. Utskänken, det var det ställe där de som bodde och arbetade på bruket fick hämta ut sin lön i varor, där fick man allt från salt och mjöl till skor och kläder.

Svea var vacker med mörkbrunt hår, rak näsa och röda läppar. Högbarmad och med smal midja. Hennes bruna ögon tycktes alltid le när hon talade med människor och hon sa aldrig ett hårt ord till någon. Det var många som hade velat ha henne i brudsäng.

 

Nu stod de där framme vid dopfunten och Svea räckte försiktigt över barnet till prästen. Solljuset letade sig fram till dem, det såg nästan ut som om barnet hade en gloria. Prästen läste något på latin och tog sedan av det helgade vattnet och öste första gången över barnets huvud, tog nytt vatten och… blev stående så. Vattnet droppade mellan hans tjocka fingrar tillbaka ner i dopfunten medan hans ögon vidgades och tycktes bli oseende. Så segnade han ner. Svea hann rycka åt sig barnet precis innan det slog i golvet. Människor reste sig i kyrkbänkarna och på herrskapsbänken dånade två damer. Några karlar som suttit på de främsta bänkarna rusade fram för att lyfta upp prästen. Han var medvetslös men levde. Bror tog tag i prästens axlar när den unge skolmästaren sa, högt så att det hördes över det sorl som uppstått:

”Du skall väl inte ta i honom, det var ju ditt barn som fällde´n!”

Bror såg på skolmästaren, förstod inte, påstod han att lille Sam var orsak till att prästen…?

Inspektorn försökte ställa till rätta med att säga att ett nyfött barn inte kan rå för att en präst får slag. Det var inte många som hörde det.

Svea hade gått bakåt, stod med ryggen tryckt mot kyrkans vägg och barnet hårt i sin famn. Hon önskade sig därifrån, bort från den onda drömmen.

Kyrkklockorna började ringa. När man lyfte prästen för att bära in honom i sakristian sa inspektorn till Bror:

”Ta hand om din fru och ditt barn, du.”

 

Människor såg efter dem när de gick från kyrkan med oförrättat ärende.  Det pratades och spekulerades. Några menade att djävulen hade flugit i barnet. Kunde den gullhårige dalmasen ha fört med sig det onda? En kolare som sällan besökte kyrkan sa att det kanske kunde vara tvärtom, att det var ett gudabarn som skulle döpas och att den gamle räven till präst inte kunde tåla det? Han möttes med sneda blickar.

Tårarna rann utefter Sveas kinder när de vandrade hemåt. Sveas mor, Madamen, hade sökt trösta så gott hon kunde. Svea kände sig ändå utstött, som en spetälsk, sa hon. Bror försökte behärska sin ilska och trösta han med, förklarade gång på gång vad han hört inspektorn säga.

 

Två dagar senare dog prästen, utan att ha återfått medvetandet. Någon vecka därefter kom en ung kyrkoadjunkt ridande till det lilla torpet. Han var från Johannisfors och nyss prästvigd i Uppsala. Han skulle vikariera tills en ny kyrkoherde blivit utsedd. Han kunde döpa barnet hemma, sa han. Men Svea var enträgen, hon ville att barnet skulle döpas i kyrkan. Så blev det till slut, men inte efter högmässan en söndag, utan i samband med en aftonmässa en onsdagskväll.

Kyrkan var inte fullsatt som på söndagarna. Där var mest kvinnor, kyrkobesöket mitt i veckan var inte påbjudet av överheten. Men det var ändå fler människor än vanligt på en kvällsmässa. Väntade de på en ny katastrof? Bekräftelse på att det var något särskilt med det lilla barnet? Kanske stod han i förbund med djävulen.

Det hade varit en soldag med dagsmeja och himlen var dramatisk med strimmor av rödlila moln i väster nu i solnedgången. Svea kände ett styng av oro att något skulle hända även denna gång.

Så fick Sam vatten på sin hjässa, tre gånger som det skall vara. Också denna gång tyckte Svea att kyrkan fylldes av ljus, men nu var det annorlunda: kvällsljuset från himlen fyllde hela kyrkan. Svea hoppades att det bara var hon som uppfattat ljuset, hon ville inte att hennes son skulle anses som särskild.

Allt gick väl och Svea gick från kyrkan med högburet huvud tillsammans med sitt barn och sin man. Men hon hade hört att det var fler som undrat över det besynnerliga skenet i kyrkan.

 

”Ett märkvärdigt barn” hade jordemoran sagt. Nog var han märkvärdig alltid, men det var väl alla barn? Som en prins, tänkte Svea. Såg på barnet som hade släppt bröstvårtan och somnat. En prins, det hade hon tänkt om mannen också, han som nu sov tungt vid hennes rygg. Hon sjönk ner i sängen och mindes då hon första gången mötte honom.

 

Han hade kommit till utskänken tillsammans med hennes barndomsvän Eskil, den där gången för flera år sedan. En dalapojk som såg ut precis som hennes drömmars prins, guldlockig, blåögd och bredaxlad. Han skulle bli skogshuggare och bo hemma hos mor, som en av de andra skogskarlarna! Prinsen som skulle hämta henne, förklädd till fattig huggare. När han gått hade hon nästan väntat sig att få höra hästars hovar utanför.

Hon hade hört många sagor om prinsar och slott. Varje gång hon som liten flicka frågat sin mor om vem hennes far var, hade hon fått höra en saga, men något svar om sin far hade hon aldrig fått.

Eskil, som arbetade som lärling hos bokhållaren, berättade senare att han hört någon som pratade dalmål komma till kontoret när brukspatron suttit hos inspektorn och talat om förbättringar vid masugnen i Berkinge. Eskil hade kikat ut genom dörren till bokhållarens rum och sett en lång, ljushårig pojke i sin egen ålder.

 

* * *

Dörren stod öppen och Bror tog försiktigt ett steg in. Såg ett stort rum: vid bortre änden stod ett bord, där satt två karlar på en upphöjd del av golvet, avgränsad av ett lågt skrank. Den ene mannen i eleganta kläder: byxor och rock blänkte ljusblå, gul väst, ljusbruna stövlar. Han satt bakåtlutad i stolen, med ena benet över det andra och läste i ett papper. Den andre i mörkgrön rock och svarta stövlar, lutad över bordet med en gåspenna i handen.

”Kliv fram! Vad vill han?” Mannen som satt lutad över bordet tittade upp. Ett strängt ansikte, tjocka svarta ögonbryn och en stor svart mustasch. En mycket bestämd men inte ovänlig stämma.

Bror gick några steg fram, bockade, sa med spänd röst sitt namn:

”Bror Andersson”, och lade till att han sökte inspektor Sohlberg för att fråga om arbete.

”Jaha, inspektor här på Forsmark, det är jag det. Och vad kan han då?”

Bror kände hur han blev röd i ansiktet. Vad kunde han?

”Jag har arbetat på fars gård sen jag var så här stor” sa han och höll handen vid höften. ”Med allt som finns att göra på en gård.”

”Och varför dög det inte att fortsätta med det då?”

Nu fann han sig, det här hade han övat.

”Vi är tre bröder och jag är yngst. Vill inte gå som lilldräng åt bror min hela livet.”

”Nä, nä. Det kan tänka sig. Och vad vill han då?”

”Nån gång i livet vill jag ha en egen gård. Eller ett torp”, lade han till, rädd att ha förhävt sig. ”Och fru och barn. Nu vill jag ha arbete.”

”Hur gammal är han?”

”Jag har fyllt arton.”

Inspektorn såg på pojken, han hade breda axlar och kraftiga underarmar för att vara arton år. En fluga landade på Brors panna. Han slog inte bort den, skakade bara lite på huvudet. Den lyfte och for upp mot taket.

”Kan han hugga?”

”I vintras högg jag timmer till en hölada.”

”Var kommer han ifrån?”

”Fars gård ligger i Leksands socken.”

För första gången lyfte den fine herrn på huvudet och såg på Bror.

”Och varför har han gått ända hit? Det ligger ju många bruk på vägen.” Det var inspektorn som frågade igen.

”Far sa att jag skulle gå till Forsmark, för att en dalason har köpt det bruket. Så där är det nog redigt, sa far. ”

De bägge männen såg på varandra och inspektorn skrattade. Den fine herrn reste sig och lämnade ifrån sig det papper han läst.

”Jag går före upp till stallet.” Så lämnade han rummet, gav Bror en nick när han gick förbi. Bror bockade djupt.

Inspektorn väntade tills herrn gått ut.

”Och han vet att smickra, när brukspatron är närvarande.” Han såg noga på Bror, som kände att han återigen blev röd i ansiktet. Inspektorn fortsatte att granska och Bror vred sig, kände det som om hela resan var ett misstag, att han borde ha stannat hemma.

”Han får börja i skogen.” Och efter en stund: ”På prov. Har han kläder?”

Bror blev förvånad över frågan, han stod ändå inte där naken.

”Jo”, sa han och pekade på vadmalsjackan under ränselns lock. Tvekande la han till: ”Och så har jag en skjorta i ränseln.”

Inspektorn tog ett nytt papper, doppade gåspennan i bläcket och började skriva. När han var klar höjde han huvudet och såg in i det angränsande rummet.

”Eskil, följ med den här pojken…” han såg ner på sitt papper och fortsatte: ”följ med Bror först till utskänken och hämta ut ett par kängor och sedan till Madamen. Hon har en sängplats ledig.”

 

* * *

 

Långsamt hade de lärt känna varandra, Svea och Bror, den första vintern hade de bytt fler ögonkast än ord. Huggningen hade många gånger varit långt från bruket, så Bror hade sovit i skogskojor. Med våren och sommaren  hade dagsljuset blivit längre än arbetstiden, då hade hon och Bror tillbringat kvällar och söndagseftermiddagar tillsammans. Ibland hade också Eskil varit med dem. Efter ett par år hade de blivit fästfolk och för ett drygt år sedan hade inspektorn frågat om de ville ta över det lilla torpet, som låg en bit söder om bruket. Om de ville! Då kunde de gifta sig!

Av drömmarna om slottet hade det blivit ett torp i en glänta i skogen, det var ändå inte så illa. De hade sin försörjning även om den var knapp ibland. Men det var ensamt att vara torparhustru. Med en man som gick iväg tidigt var morgon för att arbeta, för det mesta på herrgårdens åkrar eller med huggning i skogen, annars på de egna tegarna. Som kom hem sent om kvällen och var trött, ville ha mat och sömn och ibland älskog.

Svea saknade ån och ljudet från forsen och utsikten över bruksdammen. Hon saknade livet i bruket, alla människor som ville prata eller bara hälsa och säga några ord. Hon saknade de dagliga samtalen med sin mor. Hon kunde till och med sakna de beundrande blickarna från karlarna, när hon gick bruksgatan fram. Den saknaden skämdes hon lite över.

Den nye lille prinsen, ännu bara ett par månader gammal, skulle han kunna rädda henne? ”Ett märkvärdigt barn” hade hon sagt, jordemoran. ”Den ska ni vara rädda om.” Svea smekte barnet, såg på den lille: vad hade hon menat? Hur är man rädd om ett litet barn? Hur är man inte rädd om ett litet barn? Tänk om de inte klarade det? Så kom knuten i magen fram igen: Hur kunde det komma sig att många i bruket fortfarande tycktes undvika dem när de var i kyrkan på söndagarna? Var folk verkligen rädda för deras lille son, för det som hände med prästen för många veckor sen?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>