Utvandrarna

Jag såg Utvandrarna på Dramaten. Ett mäktigt skådespel som på scenen gestaltar en mäktig roman. Ett verktyg som är viktigt i den här uppsättningen är dansen, inte så konstigt kanske med Mats Ek som regissör. Dansen får gestalta mycket: arbete, sorg, glädje. Den tillför ibland även humor till Vilhelm Mobergs tunga berättelse.

En scen berör mig särskilt mycket: den när Karl-Oskars sorg över dottern Annas död uttrycks genom att han ur den ännu ej stängda graven i hemlighet tar vara på och bevarar hennes små vita skor. Den sorgedansen griper tag.

Dramaturgin finns i berättelsen: efter lyckan att med lånade pengar kunna köpa ut fädernegården staplas olyckorna på varandra: missväxt, Annas död som en följd av det, eldsvådan… och så det stora beslutet, att tillsammans med den misshandlade brodern fara till Amerika. Inte själva, utan i ett sällskap som inom sig gestaltar olika skäl att lämna det gamla landet.

Så det överraskande och träffande slutet: det är inte till 1800-talets New York utvandrarna anländer, utan till dagens Stockholm. Så att vi ska förstå migrationens logik och aktualitet. Det är inte bara svensk historia vi sett, det är minst lika mycket dagens verklighet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *