KAPITEL 2

 

Svea låg vaken, försökte hitta en skön sovställning med den store mannen på ena sidan och den tjocka magen, som också ville ha plats. Hon försökte höra Sams snusningar bortifrån kökssoffan mellan Brors tunga andetag.

Två år. I två år, som visserligen varit ensamma, hade den lille fyllt hennes liv. Allt det andra, mjölkning och bakning och ystning och att koka mat, det hade liksom flutit på vid sidan om. Det var barnet som gett hennes liv innehåll. Ensamhetskänslorna hade ändå funnits kvar, även om de lindrats sedan hon tagit för vana att en dag var vecka knyta fast pojken på ryggen med en sjal och gå till bruket för att hälsa på sin mor. Hon skulle få sluta med det när det nya barnet fötts.

 

* * *

 

Bror vaknade av att Svea jämrade sig.

”Har du ont?”

”Ja Bror, det känns som om barnet skall komma.” Hon vred sig i sängen.

”Men… det är väl ett par månader kvar? Sa du inte i maj?”

Svea jämrade sig igen. Eller suckade hon?

”Hör på, du måste hämta jordemoran. Ta med lille Sam och lämna honom hos min mor, jag kan inte ha honom här.”

”Men det är ju mitt i natten. Kan det inte vänta tills det blir morgon?”

”Nej Bror, det kan inte det. Du måste ge dig iväg nu.”

Han smekte henne tafatt på håret, sedan kröp han ur sängen, muttrande. Sam sov borta i sin kökssoffa. Bror strök bort imman från fönstret och gick ut i förstugan och tittade ut.

”Det har kommit tjockt med blötsnö.”

Han hörde Sveas gråt när han drog på sig byxorna.

”Jordemoran har svårt att gå i snön. Du får fråga i stallet om du kan låna en häst och släde och köra henne hit. Annars får du ta vedkälken och dra henne på. I så fall kan ju Sam åka på kälken.” Hon andades tungt.

Bror ville inte dra den gamla gumman på en vedkälke hela vägen från bruket. Han ville inte heller besvära i stallet om att få låna häst och släde. Han blev väl tvungen. Men pojken då? Han kunde väl vara hemma, varför skulle han släpa med sig en tvåårig unge mitt i natten? Som om Svea kunde läsa hans tankar:

”Om du inte tar kälken kan väl Sam sitta i din ränsel när du skidar dit? Jag kan inte ta hand om honom hemma, jag tror inte jag kommer ur sängen.”

Bror tog en bit bröd och hällde upp en mugg mjölk åt sig. Någon gröt blev det inte idag. En stund senare hade han lindat in en vilt protesterande Sam i en filt och satt honom i ränseln, bara huvudet stack upp.

”Vill inte! Vill inte! Vill va hos mor!”

Svea fick en ny värk, starkare nu och kunde inte hålla tillbaka skriket. Sam tystnade och det var som om också Brors protester tog slut. Kanske hade han förstått.

 

Bror spände på sig skidorna och for iväg. Han funderade på vad det innebar att jordemoran skulle komma. Ett barn som föddes två månader för tidigt kunde ju ändå inte leva. Han förstod inte och slutade tänka på det.

Den nya snön gjorde det lätt att skida, trots att snön var blöt. Bror var glad över sina skidor. Hade förklarat och förklarat för snickaren på bruket men det blev ändå inte rätt. Han kunde inte förstå att någonting så bra som skidor, som var så självklart hemma i Dalarna, inte användes här nere vid kusten. Men så en gång när Bror kom till snickeriet för att se hur det gick fanns en skida i verkstaden.

”Jag pratade med jägaren när jag var till kyrkan”, sade snickaren, ”han har skidor som de gjort åt honom i snickeriet i Harg. Jag fick låna en”, fortsatte han och pekade på skidan, ”så nu vet jag hur de skall se ut.” Skidorna hade kostat Bror flera dagsverken och en rökt fårskank. Men det var de värda.

När det yrvakna och skrikande barnet var lämnat hos sin mormor och Bror lyckats väcka den dräng som var nattvakt i stallet, fått lov att låna en häst och spänt för en släde och sedan farit till jordemoran och väckt henne och fått upp henne på släden, var det ljusan dag. Han skulle utebli från halva arbetsdagen i skogen. Det skulle han få ta igen senare för att dagsverkena skulle bli fullgjorda.

Jordemoran hade blivit stel och Bror fick hjälpa henne ner från släden när ekipaget äntligen stod utanför torpstugan.

”Stanna här”, sade hon och gick in. Hon tittade snart ut igen, skakade på huvudet och såg på mannen:

”Vattnet har gått. Barnet är förlorat. Åk iväg till ditt, du.” Sedan drog hon igen dörren.

 

Tre dagar senare fick Sam komma hem, ridande på sin fars axlar. Han sprang fram till Svea som satt på en stol vid bordet och var på väg att krypa upp i hennes famn, men hejdade sig. Såg upp i hennes ansikte, kände med de små händerna på hennes mage.

”Min syster? Var är min syster?”

Svea skakade på huvudet, ångrade att hon hade berättat och förklarat så mycket för pojken. Nu måste hon fortsätta:

”Barnet kom ut alldeles för tidigt, det var inte färdigt för att kunna leva.”

Sams ansikte förvreds, tårarna började spruta och han slog på sin mors ben. Skrek, gång på gång:

”Min syster! Min syster!” Sen tystnade han tvärt, blev alldeles lugn och strök sin mor på handen innan han gick ut till hönsen.

När Svea och Bror hade gått till sängs sade Svea:

”Hur kunde pojken veta att det var en flicka?”

”Äsch, han visste inte. Han önskade att han skulle få en syster och därför trodde han att det var en flicka.” Bror vände sig om mot väggen och somnade.

Men Svea trodde inte på hans svar.

 

* * *

Det låg ett lugn över nejden denna tidiga majmorgon. Den envisa blåsten som hållit på en vecka hade äntligen lagt sig. Dagen innan hade vinden fört med sig ett ihållande regn som smält bort de sista snöresterna i norrsluttningarnas skugga. En hel dag och en hel natt hade det regnat. När Svea vaknade sken solen in genom stugans lilla fönster. Hon låg och förundrade sig över att det blivit alldeles tyst ute, bara småfåglarna hördes. Det kändes som om den långa, ensamma vintern tog slut den här morgonen.

På något sätt hade ensamheten blivit värre än innan. Innan hon haft sorgen över barnet som föddes för tidigt för att kunna leva. Ett helt år hade hon ensam burit den sorgen. Bror, som på andra sätt kunde vara omtänksam och snäll, verkade ha glömt det hela så fort Svea själv var återställd och till synes kunde fungera som vanligt. För honom hade det värsta varit att det dröjde lång tid innan Svea åter ville vara i lag med honom i sängen igen.

Sorgen hade bedarrat när Sam för en tid sedan kommit på hennes tårar i lagården, det var när precis ett år hade gått.

”Men mor”, hade han sagt och hon hade nästan blivit rädd när hon såg djupet i barnets mörka ögon, ”hon hörde ju inte hemma hos oss.”

 

Svea väckte Bror, de åt sin morgonmat och han gick iväg till dagens arbete. Svea och Sam gick som vanligt ut för att ta hand om djuren, Svea till kon i lagården och Sam till hönsen. Svea hade precis mjölkat klart då hon hörde Sam skrika till ute på lagårdsbacken. Hon rusade ut och såg till sin lättnad pojken stå där oskadd. En bit ifrån honom stod tuppen, med vingarna hängande i marken och nackfjädrarna resta.

”Han bet mig”, skrek Sam mellan tårarna. Svea schasade iväg tuppen och lyfte upp pojken. Han hade ett litet rött märke på armen. Hon bar in honom i stugan och tröstade. Undrade vad som hänt, han hade ju varit med hönsen sedan han började gå. I själva verket var det han som skötte dem numera. Gav dem mat, plockade deras ägg och fyllde på halm i deras reden. Och när det skulle städas i hönshuset hjälpte han till, så gott en treåring kan. Aldrig förut hade han blivit attackerad.

”Han börjar bli som en tupp själv”, skrattade Bror när han på kvällen fick höra vad som hänt. ”Och då blir han ju ett hot mot honom”, lade han till. Sen sa han till Svea att han fick ta och nacka den nästa morgon, de kunde inte ha en tupp som angrep deras barn.

Sam anade vad ”nacka tuppen” betydde. Han ville det inte. Efter kvällsvarden smet han ut. Svea började just undra vart han tagit vägen när han öppnade dörren. Den lilla gestalten stod där i dörröppningens ljus och såg allvarsamt på sin far.

”Far inte nacka tuppen. Han gör inte så mer.”

Svea och Bror såg frågande på varandra. När Sam somnat tog det Svea en lång stund att övertala Bror att inte döda tuppen. Hon skulle bevaka hönsgården. Sedan låg hon själv vaken länge och undrade över sin son: Kunde pojken prata med djuren?

När Bror kom hem till kvällen fick han veta att pojken varit med hönsen nästan hela dagen, men att tuppen aldrig gjort några utfall.

”Nåväl, men om det händer igen får vi tuppgryta till middag”, muttrade Bror.

 

* * *

Sommar, höst och vinter. Höskörd, sol och regn, mjölkning och ystning och potatisen som skulle upp ur jorden och gärdsgårdar som skulle lagas och träd som skulle hamlas. En lång vinter, alla vintrar kändes långa för att de var mörka och kalla.

Till slut kom ändå våren. En natt i slutet av mars vaknade Sam av ett ljud från lagårn. Det var en tacka som bräkt förskräckligt och väckt honom. Ljudet från fåret lät allt ynkligare.

Det var mörkt i stugan, bara några glödande rester av gårdagskvällens storvedträn i spisen gav en gnutta ljus. Det var någon som rörde sig i mörkret. Sam hörde att det var far som drog på sig byxorna. En tjärsticka tändes. Dörren knirkade. Pojken gick efter sin far ut i lagården.

I fårets bås låg ett litet nyfött lamm, livlöst. Tackan försökte slicka det rent, men gav snart upp. Hon lade sig ner, på sidan, tycktes ha gett upp. Bror såg på djuret, klämde tafatt på dess mage.

”Det är en till, den måste ut, annars dör tackan för oss!”

Sam visste inte om far hade talat till honom. Hade han ens märkt att Sam var där? Han föste undan sin fars grova näve och kände försiktigt på fårets mage. Såg att ett litet huvud försökte tränga sig fram, men tackan tycktes inte orka mer. Förstod inte far att tackan måste ges kraft att föda fram nästa lamm?

Med förundran såg Bror sin son ligga på knä och prata med djuret, hålla handen på dess huvud och stryka det varsamt på magen. Såg hur tackan, som han själv trott skulle ligga och dö för honom, efter en stund fick liv igen och reste sig och ställde sig på knä med frambenen. Vad hade han gjort, gossen?

Det var som att Bror i detta ögonblick för första gången insåg att det inte bara var löst fruntimmersprat det där som jordemoran sagt och som Svea brukade upprepa: ”Det var ett märkvärdigt barn.” I ett kort ögonblick av klarsyn förstod Bror att hans värld och sonens var olika, att sonens värld var så mycket större och att han själv aldrig skulle få tillträde dit.

Han tog ett steg bakåt när fåret åter bräkte kraftigt och Sam tog ett grepp om lammets huvud, halvt inne i tackans vagina och drog och plopp, så låg där ett nytt lamm i halmen. Ett som levde och som tackan slickade rent.

 

En söndag några veckor senare stod de som vanligt på kyrkbacken och pratade efter gudstjänsten. Bror brukade vilja lämna kyrkan så fort som möjligt, men Svea såg att han talade med ett par lagårdskarlar och inte tycktes ha bråttom hem. Hon gick fram till några kvinnor som hon kände väl. Skolmästare Brage var också där, den unge läraren hade lätt att fånga kvinnors uppmärksamhet. Han talade tydligen om predikan de nyss hört, det var en ung kyrkoadjunkt som hade hållit den.

”…men jag tyckte att han glömde bort djävulens inflytande”, hörde hon skolmästaren säga. ”Det är nog bra om vi vet om att djävulen har sitt finger med ibland i vår värld. Kommer ni ihåg när en liten pojke skulle döpas för några år sedan och kyrkoherden fick slag och dog?”

Svea kände hur hon blev röd i ansiktet. Brage såg åt hennes håll och tycktes bli förlägen, tog upp sin silverrova ur västfickan, kastade en blick på den och ursäktade sig. Sen gick han därifrån med raska steg.

Svea svängde runt på klacken, men hann se att en av kvinnorna sände henne en menande blick. Med hela sitt inre i uppror gick hon mot Bror och lagårdskarlarna, nu skulle de hem! Hon hörde att Bror berättade om lamningen när Sam hjälpt till.

”Kom ska jag visa dig något”, sa hon så lent hon kunde i sin upprörda sinnesstämning och log mot lagårdskarlarna. Bror kände på greppet om hans arm att det inte alls var så kärvänligt som det lät. De gick en bit bort. Svea vände sig och pekade på kyrktornet, som om det var något där hon skulle visa. En flock flyttfåglar passerade. Hon såg att ett par av de kvinnor som lyssnat på skolmästaren intresserat följde dem med sina blickar och att också de tittade upp på kyrktornet. Eller på fåglarna. Hon lutade sig mot honom och sa, med viskande röst:

”Hur kan du prata om vår pojke på det viset? Inte ett ord av det slaget får du säga, det begriper du väl!”

Bror försökte försvara sig, han hade bara sagt som det var, inte lagt till någonting. Svea såg på sin man att han inte förstod.

”Jag skall förklara för dig sen”, sade hon lite mildare i tonen. ”Men säg inget mer om Sam.”

Hon såg sig om efter pojken. Han var i en klunga med andra barn. Så bra, tänkte hon, han behöver träffa barn också, inte bara vara med mig och andra vuxna. Men… det kanske inte var så bra? Plötsligt såg hon att han ryggade baklänges med flera pojkar framför sig och sedan vände och sprang. Svea lämnade sin make och skyndade bort mot barnen. Sam tog sin tillflykt i kyrkan. De andra pojkarna hejdade sig vid kyrktrappan. Svea saktade sina steg, ville väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Hon gick förbi pojkarna och tittade in i kyrkan. Sam satt framme vid koret, ensam.

”Sam”, kallade hon tyst. Han tycktes inte höra. ”Sam”, upprepade hon, lite högre. Hon började gå mot koret och skulle just ropa en tredje gång när han svarade.

”Ja mor. Det är så fint härinne när inga andra är här. Jag kommer nu.”

Han reste sig och Svea fick för sig att det nästan lyste om honom. Blev påmind om det märkliga skenet i kyrkan när han döptes. Hennes ilska lämnade henne.

De gick tysta hemåt med blickarna i marken. Snösmältningen pågick fortfarande och de gick på rad, valde var de skulle sätta sina fötter för att om möjligt hålla skorna torra. Svea funderade på hur hon skulle förklara för Bror. Han gick tigande och trumpen och kände sig skamsen och förnärmad på en gång, som en liten pojke som fått bannor av sin mor och inte riktigt förstått varför. När de var nästan hemma sprang Sam i förväg.

”Folk blir rädda för det som är ovanligt, för det som är okänt för dem”, började Svea. ”Om en liten pojke förstår sig på att hjälpa ett får att lamma bättre än en vuxen karl, då är det något besynnerligt. Det konstiga skrämmer.” Hon var tyst en stund innan hon fortsatte:

”Det är inte länge sen det var dödsstraff på trolldom. Mor har berättat att hon sett när de brände folk på bål. Så fort en kvinna kunde se och göra sådant som andra tyckte var konstigt kallades hon häxa. Prästerna var värst med att anklaga folk för att vara häxor.”

Hon stannade och tog ett hårt grepp om Brors arm.

”Vår son är annorlunda. Det skrämmer folk. Och när människor blir rädda, blir de ofta arga och gör dumma saker.”

Hon såg in i hans ögon. Han börjar nog förstå, tänkte hon.

”Se på mig”, sa hon. ”Varför blev jag så arg på dig där på kyrkbacken? Det var för att du gjorde något dumt. Fast eftersom du pratade så där utan att begripa att det var dumt, så var det egentligen inget att bli arg för. Nä du Bror, jag skall säga dig att jag blev arg för att jag vart rädd. Orolig för att folk skall bli rädda för vår lille Sam och göra honom ont. Förstår du nu?”

Hon hade talat fort, mycket fortare än hon brukade och nu skakade hon hans arm.

”Jag förstår vad du säger”, sa han. ”Har aldrig tänkt så förut, en blir rädd, så blir en arg och gör nåt dumt. Så du är inte arg på mig nu längre?”

Hon släppte greppet, sträckte på sig och rufsade det gula håret i hans nacke så att hatten åkte fram i pannan på honom.

”Nej, det är jag inte.”

Men hon berättade inte om skolmästarens ord och inte heller om att de andra barnen hade betett sig hotfullt mot Sam. Och Bror märkte inte hennes tårade ögon och kände varken darrningen i hennes arm eller ångestklumpen i hennes mage.

 

Hon vaknade på natten, hopkrupen som ett foster, skakande och genomvåt av svett.

”Hur är det fatt?” Bror mumlade, halvsovande. Men vaknade till när han strök henne över huvudet och handen blev våt på hennes panna.

”Är du sjuk?”

”Nej, Bror, jag drömde något otäckt bara. Jag har glömt vad det var.”

Det hade hon inte. Drömmens bild var fortfarande tydlig för henne: deras lille Sam stod bunden vid en påle, viftade vilt med armarna och skrek. Han stod på en hög med ris och ved och skolmästaren satte just en brinnande tjärsticka i högen.