månadsarkiv: oktober 2013

Läst färdigt

Nu har jag gett upp. Jag har så mycket jag verkligen vill läsa, mer än vad jag hinner, så nu lägger jag ifrån mig ”Hundraåringen…”. Jag orkade till sidan 212. Det här var det stycke som fick mig att sluta:

Mannen på samma parkbänk som Allan hade just sagt Good afternoon, mr Karlsson, och av det drog Allan ett par slutsatser. För det första att mannen inte var svensk, annars hade han nog prövat med att prata svenska. För det andra att han visste vem Allan var, eftersom han ju kallat Allan vid namn.

En gång i tiden älskade jag sånt här språk. Jag var 14 år och plöjde P. G. Woodhouse och skrattade högt, mamma undrade vad jag läste. Kan fortfarande tycka att det är lite kul – i små portioner. Inte i 341 sidor (pocketutgåvan). Och storyn är inte tillräckligt gripande för att jag absolut måste få veta hur det går, sida för sida. Nu vet jag hur Jonas Jonasson har skrivit sin succébok. Det räcker.

Hotell

Var på bio igår och såg Hotell. Visste inget om filmen, hade inte läst mer än ”Helena Lindblad gillar succéregissörens andra film” utanpå DNs filmfredag.

Gillade jag den? Både ja och nej.

Först: skådespelarinsatserna var fantastiska, nästan allihop. Särskilt de tre kvinnorna i terapigruppen. Filmen var bra gjord, skickligt hantverk enligt min uppfattning. Vi i biosalongen fick den info om karaktärer och miljö som vi skulle ha, med lagom små medel. Var storyn bra? Jo, när jag reste mig ur biofåtöljen tänkte jag att den var det. Ett mycket bra slut.

Ändå var det något som fattades. Jag har lätt för att bli tårögd, till och med gråta riktigt på bio, men behövde aldrig leta efter pappersnäsdukarna. Min hjärna såg filmen men känslorna kom inte med, trots att Alicia Vikanders vackra ansikte var bra på att uttrycka den olyckliga moderns instängda förtvivlan. Sorgen över ett barn som inte är normalt vet jag vad det är. Det fanns vissa trovärdighetsproblem i terapigruppen, men de borde inte hindra mig från att bli riktigt engagerad.  Var det något i den dramatiska uppbyggnaden som var ofullständigt? Jag vet inte, men något fattades.

Nu skall jag ta fram och läsa vad DN skrev.

 

Pengar, pengar… och konstnärlig frihet

Maria Schottenius skrev en krönika i DN den 30/9 som främst handlar om hur Monica Zetterlunds pappa beskrivs i filmen Monica Z, men hon refererar också till filmen Call Girl och skildringen av Palme där. Såhär avslutar hon artikeln:

Det här handlar inte om konst eller inte konst. Utan om att konstnärliga medier profiterar på autentiska personer utan att ta hänsyn till dem som de människor de är eller var.

Varför förfalskar och förvränger man medvetet ett livsöde, varför fantiserar man inte istället ihop egna gestalter så man slipper begå övergrepp mot människor som lever eller nyss har levat?

Det är inte frågan om om konst utan om pengar. Om spekulation och om låtsad naivitet. Med den konstnärliga fribiljetten uppför sig upphovsmän som bortskämda rikemansbarn:
Varför så känsliga? Monica Zetterlunds pappa är ju död. Och någon måste representera det förtryckande patriarkatet. Det är ändå ingen som tror att vår film berättar sanningen? Vi är ju konstnärer.

Skitsnack.

Så är det. Och inte bara den filmen, utan också Call Girl. Skapa sensation, mediedebatt och tjäna pengar. Kungaboken, ”Den ovillige monarken” är kanske det värsta exemplet, tillsammans med det förskräckliga fotomontaget där Silvia ligger på golvet och försöker tvätta bort en Nazi-symbol.

Men det måste få ske, i tryckfrihetens och den konstnärliga frihetens namn. Så länge det inte strider mot förtalsparagrafen i vår lagstiftning (vilket fotomontaget borde göra, enligt min uppfattning). När det sker blir jag upprörd, men inte så mycket. Det som verkligen upprör mig, och som gör mig förbannad, är att mediesverige tar emot dessa profitörer  som vore de hjältar! De sitter i TV-soffor, intervjuas hövligt på radio och i tidningar – och uppnår precis det de ville! Uppmärksamhet, sensation, fler sålda böcker, fler biobesökare – mer pengar! När de egentligen skulle mötas med förakt och deras ”kändispornografi” tigas ihjäl.

PS. Jag är ”principiell republikan” – den ärftliga monarkin är en anakronism att skämmas över på 2000-talet. Mer om det en annan gång.

Min käre Sam…

…nu har jag lämnat över dig till andra. Typografin fixar Quarten, Josehpine ger dig ett omslag och Totte skall göra sista korrekturkollen. Så iväg till tryckeri, först får du hårdpärmar och sen mjukpärmar , har jag tänkt.Den trettonde messias version 2 liten