månadsarkiv: december 2014

I skymningen sjunger koltrasten, av Linda Olsson

Ännu en förunderlig bok av Linda Olsson. Jag tänker inte skriva en recension, det känner jag mig inte mogen för. Men lite iakttagelser och funderingar kring två begrepp, som ständigt är aktuella för oss som skriver: drama/konflikt och gestaltning.

I skrivarhandböckerna läser vi att det gäller att skapa konflikt i våra berättelser, för att människor skall vilja läsa. En protagonist som vill uträtta något och en antagonist som skall förhindra det. Någon sådan konflikt finns inte i den här boken. Konflikterna finns inom människorna, de tre som är bokens huvudpersoner: Elisabeth, Elias och Otto.

Elisabeth har dragit sig undan världen: ”Med slutna ögon hoppades hon på ett tillstånd av intet.” Men världen börjar dra i henne, med hoppet om kärlek – där är för mig bokens huvudkonflikt. Också för Elias finns en konflikt – han tecknar en berättelse som behöver ord, men han behärskar inte orden, måste få hjälp med dem. Hos Otto är konflikten mindre uppenbar. Han lever ensamliv sedan hustrun gick bort för arton år sedan. Finner att han egentligen alltid levt ensam, utan verklig kärlek och närhet. De tre människornas öden vävs ihop på ett lite stillsamt sätt, med många tankar och känslor, fint skildrade. Men ett drama blir det.

Bara vid två tillfällen under berättelsens gång sker något som jag upplever som skrämmande. En våldsam händelse, fast egentligen har det våldsamma redan skett när läsaren får veta om det. Elias har blivit nerslagen och ligger blödande på trottoaren under Elisabeths fönster. Den andra gången jag blir skrämd är nära slutet, när Elisabeth uppfattar negativa signaler från Elias´ nyfunna kärlek Paul – en av de få personer som finns i boken förutom de tre huvudpersonerna: ”Men hans ansiktsuttryck hade plötsligt känts hånfullt.” Är det svartsjuka mot Elisabeth eller betyder det något mer?

Elisabeths reaktion kan tas som exempel på hur Linda gestaltar Elisabeths obehag: ”Hon rös och tryckte sig närmare Otto.”

Annars lär vi känna de tre huvudpersonerna – och vi lär känna dem väl – genom deras handlingar i vardagen. Till exempel hur Elisabeth samlar sin post på köksbordet utan att öppna den. Eller hur dyslektikern Elisas med stor svårighet stavar sig igenom den bok han fått av Elisabeth, och som får honom att starta sitt nya projekt. Hur Otto går promenader i staden och hamnar någonstans, utan att ha varit medveten om den väg han vandrat. Dessa gestaltningar kompletteras med berättelser, som ibland är tankar – inre dialog – och ibland berättade ur tredje person-perspektiv, men då skrivet så nära att det nästan är som personens tankar. Elisabeths bakgrundshistoria får vi veta genom att Otto berättar den för Elias, så mycket som han funnit på nätet. Om orsaken till att hon bor ensam och drar sig undan världen.

Det är en förunderlig bok. Av många anledningar. Slutet, som jag med hänsyn till kommande läsare skull inte skall säga något om, är en. Andra är det vackra språket och de funderingar och livsvisdomar boken är full av. I några fall citat ur böcker, men oftast något personerna skriver eller ibland säger till varandra.

Om kärlek, om hopp och om besvikelse. Ett exempel:

”Vi är alla rädda, det måste du väl veta? Om vi lever, har vi hopp. Och när vi har hopp, har vi någonting att förlora.”

Den som vill ha en stor och berikande läsupplevelse, skall läsa boken. Långsamt, eller som jag, två gånger. Och jag kommer säkert att återkomma till den.

En tomtesaga

Lämna ett svar

Det gnisslade om medarna. Varför envisades han med att ta släden, när det ändå var barmark? Bäst att gå sista biten. Han parkerade släden där den inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet och kopplade loss renen. Lyfte tingeltanglet av den och släppte ut sin gamle trotjänare i skogen. En stor ren, märkvärdigt lik en älg.

Han tänkte på myten, som alla farfar- och morfartomtar hittat på, att tomten har bråttom på julaftonskvällen. För att han skall hinna runt till alla snälla barn. När de egentligen bara ville bli av med det kliande lösskägget och få återvända utan den röda stassen och ta en glögg till.

Han själv skulle inte ränna runt i alla stugor. Nej, de som skulle få besök av honom var noga utvalda. De som var bergfast övertygade om att det inte finns någon tomte, annan än den utklädde släktingen eller vem det nu var som fått dra på sig den röda luvan i år, de fanns det ju ingen anledning att gå till. Inte heller tänkte han besvära dem som med tindrande barnaögon godtog en utklädd figur som den riktiga tomten. Den ende han skulle besöka var Tomas. Han som var osäker, som tvivlade på om tomten som föreställning över huvud taget var något att bry sig om.

Snälla barn förresten. Vem är snäll? Den som alltid gör precis som mamma och pappa eller barnlösa faster Agata vill? Är ett barn som uttrycker sin otrygghets förtvivlan genom att skrika eller göra tvärtom inte snällt? Och skall bara snälla barn få gåvor? Villkorad kärlek är ingenting att ha.

Hans enda mål var att få Tomas att fortsätta tvivla. Eller kanske att få honom att ta ett enda litet steg mot en föreställning om att det finns något som är rätt, som är bättre än något annat. Godhet, barmhärtighet, kärlek. Att inte döma. Men också att stå upp för sig själv, att inte krypa. Han kunde samtala i timmar om allt detta. Det han ville var att få Tomas att tro, att allt detta inte bara var en överenskommelse, som fanns i människors hjärnor. För så var det ju. Men att det hade sitt ursprung någonstans utanför människan.

GENTLEMEN

Lämna ett svar

Vi var på biopremiär för filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens genombrottsroman från 1980. Biografen Fontänen i Vällingby fredag kl 17.10. Ett fåtal personer i salongen.

Jag gick därifrån med blandade känslor. Visst var det spännande, på slutet, visst var det många vackra filmbilder, kanske för många, särskilt bilder med rök från nyss tända cigaretter. Visst var det uttrycksfulla ansikten och tidstypiska scener. Men en del av dem verkade vara dåliga pastischer. De långdragna scenerna från Gärdesfestivalen, där de fåtaliga statisterna tydligt visade att det var i stort sett tomt på Gärdet, önskade jag avkortade. Det tog också lång tid innan jag fick fatt på dramat, innan jag blev engagerad inte bara i personerna utan i berättelsen. Så småningom blev det bra, men 2 timmar och 22 minuter hade mått bättre av att vara en halvtimme kortare. Minst.

Jag blir ändå lockad att läsa om boken, som jag vet att jag läste något år in på åttiotalet, när den kommit som pocket. Jag minns inte handlingen, bara min känsla efteråt att jag var besviken, den hade inte talat till mig. För mig var det inte den ”generationsroman” som den lanserats som. Jag är visserligen lite äldre än Östergren, men hade ändå levt i Stockholm under den tid han skildrar i boken. Men mina miljöer på den tiden var helt andra, med bankpraktik, studier på Handels och förstajobb och villaköp. Eller var jag bara avundsjuk för att jag ”gått miste om” det dekadenta, fria livet?

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

1 svar

Har just läst förra årets augustiprisvinnare, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Jag har länge varit en beundrare av Lena Andersson, för hennes krönikor i DN. Insett att hon ett skarpare intellekt än jag, har ofta fått läsa stycken två gånger för att jag vill förstå det hon skriver. Och nu när jag läst en roman av henne vet jag att hon även behärskar skönlitterärt skrivande.

Jesper Högström skriver i DN (8 november 2014) att han, när han läste boken, fick ”känslan av fiktionsunderskott”. Att det ”inte kändes som en roman som drevs fram av att påhittade människor gjorde påhittade saker. Det var en intelligent och välformulerad dagbok, full med träffsäkra beskrivningar av situationer och känslor, som egentligen aldrig lämnade utrymme för något annat perspektiv på dessa situationer och känslor än berättarens/huvudpersonens.”

Innan jag läste boken hade jag fått intrycket att den handlade om en försmådd kvinna och en buffel till karl. Ett offer och en tyrann. Nu när jag läst ser jag att den är så mycket mer mångfacetterad. Att boken trots att den helt utgår från berättarens/huvudpersonens perspektiv ger utrymme för en motsatt läsning: hon är en förälskad kvinna, som inte lämnar mannen ifred. Nästan som en tonårsflicka och hennes idol. Han kan av hygglighet – eller mjäkighet – inte säga ifrån. Eller vill lämna dörren olåst, som han gör med dörren till sin bostad, för där finns inget att stjäla. Han vill inte stänga en möjlighet. Och inser inte, eller bryr sig inte om, att han därigenom skadar henne, fruktansvärt.

Så vem har makt? ”Den som vill minst har mest makt”, skriver författaren. Makt till vad? Vem gör något, vem ”förfar”? Vem förfar egenmäktigt?

För mig ligger berättelsens storhet, förutom i formuleringskonsten och den livsvisdom som är nedlagd i många av formuleringarna, i att läsaren får syn på att det finns många tolkningar, att det trots det ensidiga berättarperspektivet inbjuds till många sätt att se på förhållandet mellan bokens två huvudpersoner. Det vill säga att jag efter läsningen förstår mera om hur komplicerat det är att vara människa, att jag lärt mig att förstå mina medmänniskor bättre. Och därigenom, förhoppningsvis, blivit en liten aning bättre som människa.