”Sverker, kom upp och kolla!”
Det var Ola, muraren som skulle täta skorstensstocken, som ropade. Jag gick fram till vindstrappan.
”Vad är det?”
”Kom! En låda eller liten kista av något slag.”
Jag lade ifrån mig penseln. En kista? Jag hade köpt en sjuttonhundratalsgård – hade det följt med en skattkista också? Vad kunde det vara? Får man behålla en skatt, eller måste man lämna den till någon antikvarisk myndighet? Tankarna snurrade när jag gick uppför den branta trappan. Jag bländades av den skarpa arbetsbelysningen däruppe. När jag vant mig såg jag en bastant trälåda stå på golvet, kanske trettio gånger femtio centimeter. Igenspikad med brädor som var tunnare än de som själva lådan var gjord av.
”Vi tar ner den och ser vad som är i.” Jag kände på lådan, den vägde ganska mycket, men var inte tillräckligt tung för att vara fylld med metall. Ingen skattkista, tänkte jag.
Ola bar ut lådan och ställde den på det gamla trädgårdsbordet i bersån. Han tog fram sin morakniv och bände bort två brädor. Där låg brevbuntar, flera gamla anteckningsböcker, en del tunna, andra tjocka och bundna i slitna läderband.
”Jag går upp och fortsätter”, sa Ola, ”i morgon bitti sätter jag igång och murar.”
Jag mumlade något till svar och tog upp ett kuvert som låg överst och inte var hopbuntat med några andra. Det var försett med ett pampigt sigill. Adressen var skriven med sirliga, mycket gammaldags bokstäver, längst ner stod det Suecia. Jag tog försiktigt ut brevet och konstaterade att jag inte kunde läsa det. Förmodligen var det skrivet på latin. Jag lade det åt sidan och tog en av de tunna skrivböckerna. Minnesbok stod det textat på den, med en lite osäker handstil, som hos någon som nyss lärt sig skriva.
”Ja, då sticker jag nu. Vi ses i morgon strax efter sju.”
”Va, ska du gå redan? Vi har ju inte fått eftermiddagsfika.”
”Jag drack inne i köket. Jag ropade till dig ett par gånger, men du hörde inte. Klockan är tjugo över fyra. Vad är det i lådan?”
Jag hade suttit över två timmar med breven och dagböckerna. Inte märkt att tiden gick. Jag tittade upp på Ola.
”Det är ett människoliv. En man som hette Sam som föddes i Forsmark år 1787 och som har bott här i huset. Lådan innehåller hans dagböcker, brev till hans mamma, hennes svarsbrev och ett par tunna anteckningsböcker som hon skrivit. Ett par häften som ser annorlunda ut, en av dem har tillhört en Eva Ca… nånting. Hans gamla bibel, nästan helt sönderläst.”
”Jaha du.” Ola såg inte speciellt intresserad ut. ”Vi ses i morgon då.”
Han gick och jag satt kvar med lådan och mina funderingar. Hämtade en kopp kaffe, gick ut till bersån igen och började läsa i en av dagböckerna.
Kvällsbrisen hade kommit och den sista klunken kaffe var iskall. Vad var det för en man som hade bott i mitt hus? Var han en häxa eller ägde han gudomlig kraft? Blev han munk eller kom han till slut iväg till Karibien?