Egenutgivning – Adam Helms-seminarium på Stockholms Universitet
Jag var på universitetet fem i två på rätt adress. Ingen information, ingen visste var seminariet skulle hållas. Det tog nästan en kvart innan en vänlig kvinna inne på biblioteket kunde tala om för mig och en annan vilsen besökare att det hölls i ett annat hus, en bra bit bort.
Jag anlände strax innan Johan Svedjedal (professor i Uppsala i litteraturvetenskap) avslutade sitt inledningsanförande.
Sen följde en intressant diskussion mellan Annina Rabe (frilansande kritiker, skriver i SvD) och Lars Rambe (författare och en av grundarna till HOI). Annina talade om att recensionsutrymmet i tidningarna krymper generellt, både för litteratur och andra konstyttringar. Färre och färre böcker recenseras, numera inte ens alla från de största förlagen. Hon bestämmer inte vilka böcker som skall publiceras. Egenutgivarnas böcker blir liggande. Är man utgiven på Bonniers eller Norstedts har man i alla fall chans att bli recenserad.
Det talades mycket om kvalitet på seminariet, fast ingen försökte ens definiera vad det är när det gäller litteratur. Men Annina menade att den kvalitet som författarens experthjälp bidrar med – dvs lektör/redaktör/layoutare/korrekturläsare – ofta saknas i egenutgivningen.
Lars Rambe berättade varför han valde att starta HOI – han ville han kontroll över processen, och han var för otålig för att vänta i sex månader för att få sitt manus bedömt av ett förlag, och under tiden inte veta om han skulle bli antagen eller ej. Vidare redogjorde han för HOIs arbetssätt; att HOI genom att köpa in experttjänsterna får fram bra kvalitet – och att författaren står den ekonomiska risken av en flopp (fast han uttryckte sig inte så).
Programpunkten med Jonas Lennermo (Publit) och Peter Norrman (Vulkan) var inte särskilt informativ, men möjligen lite underhållande, eftersom det var så tydligt att de inte ville börja diskutera med varandra, utan var och en talade för sin tjänst. Där Jonas framhöll att Publit är ett sätt att trycka och distribuera böcker, inte ett förlag, även om de kan ta på sig den rollen också. Och Peter – ja vad sade han egentligen, utom att de givit ut 30 000 titlar, att de hade en stor andel privatpersoner som kunder och ”kvalitetsäkring” – sådan som experter kan ge – fanns att köpa som tilläggstjänster.
Gunnar Ardelius (författare och ordförande i Författarförbundet) såg sitt förbund som en motpart till förlagen – en fackförening, fast jag hörde honom inte säga det ordet. Men han ville värna om ”yrkesverksamma författare”, och talade också om kvalitet, men avsåg nog inte bara den kvalitet som ovannämnda experter tillför, utan även – och kanske främst – den som kommer från författarens huvud. Egenutgivarna menade han, hjälper Författarförbundet att sätta press på förlagen. Och det går att för en egenutgivare att bli medlem – man kan bli antagen i förbundet ”utan läsning” (om du är utgiven av ett etablerat förlag) eller ”med läsning”. Kvalitetskontroll, alltså. Baserad på någons tycke och smak.
Thomas Götselius (Kulturrådet) talade om litteraturstödet, som är ett efterhandsstöd – du (dvs förlaget) får bidraget genom att de köper en pall med böcker som de sprider till bibliotek. De stöder ca 1500 titlar per år, 40-50% av de böcker som skickas in. Vem kan söka? Egentligen är stödet avsett som ett industristöd, påpekade någon, dvs stöd till förlag, inte till författare. Och stödet lämnas huvudsakligen till etablerade förlag, men den egenutgivare som vinnlägger sig om att vara ett professionellt förlag i kulturrådets mening har en chans. Kriterier? – kolla deras hemsida!
I den avslutande paneldiskussionen (Jonas, Annina, Lars, Gunnar, Peter) kom det att talas ganska mycket om e-böcker. Bland annat nämnde Jonas att den utveckling som man talade om när e-böckerna började bli verklighet för ett par decennier sen, att läsaren blir delaktig, kan välja – skall huvudpersonen göra si eller så – och att även bild och film finns med – den har vi inte sett (den nya Zlatan-”boken” undantagen?). e-boken är fortfarande tryckta sidor i en kontinuerlig story, om än på läsplatta i stället för på papper.
Ett annat påpekande som gjordes är att vi ofta tänker på nationell utgivning/marknadsföring – när särskilt egenpublicerade böcker ofta har, eller borde ha, en lokal/regional marknad.
Frågan om e-boken genom översättning kan bli en väg ut på den globala marknaden tyckte jag inte fick svar, även om exempel gavs på författare, som själva velat ta risken och bekostat översättning. Men jag kan ha missat något.
Gunnar talade även nu om kvalitet, och att han och Författarförbundet värnade om det ”litterära samtalet”, även i samband med skrivarkurser, där han nämnde utbildningen i litterär gestaltning på Biskops Arnö (som han själv gått). Min känsla var att han konservativt försvarade ”finkulturen” – andra som var där får gärna utmana mig om detta. Jag kan ha fel. Annars var han rolig, använde formuleringar som lockade oss till skratt.
Det talades också om att de litterära tidskrifternas död innebar en minskad möjlighet för debutanter att börja synas – men jag hörde inget om vilka möjligheter nätet har gett oss.
Naturligtvis var det mycket som sades som jag missat, men slutklämmen gillade jag:
”Boken triumferar!”
Moderator för seminariet var Malin Nauwerck, doktorand på litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet (Wikipedia).
