Kategoriarkiv: Skrivande

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

 omslag_våra_älskade_framsida

När jag skulle skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om det tabubelagda ämnet självmord, bestämde jag mig innan jag ens påbörjat intervjuerna att alla berättelser skulle utgå från de känslor som man som människa drabbas av när en familjemedlem tar sitt liv.

Sorg, saknad och smärta är naturliga och accepterade känslor, men betydligt fler än så dyker upp när en älskad person tagit sitt liv. Det kan vara känslor som man kanske inte riktigt vågar erkänna att man har. Inte ens för sig själv.

Får man känna hämndlystnad? Vrede? Skuld? Skam? Rent av lättnad?

I boken intervjuar jag åtta personer som är nära anhöriga till någon som tagit sitt liv och två personer som i sin yrkesroll möter anhöriga eller människor som bär på funderingar kring att avsluta sitt liv.

De medverkande i boken berättar öppenhjärtigt om sina tankar och erfarenheter i samband med suicid och hela boken genomsyras av alla möjliga känslor. Starka känslor har också uppstått under själva intervjusituationerna och även det har jag med i boken.

Jag berättar hur berörd jag blir av att se bilder på det glada syskonparet när de är i förskoleåldern. Idag lever inget av barnen längre, trots att de är så livfulla och strålande på fotografierna. Inte konstigt att mina ögon tåras.

Likaså gör det ont när jag står framför gravstenen som hör till en älskad son. Dagen innan var det exakt tre år sedan han tog sitt liv, så ett stort hjärta med över femtio rosor pryder graven. Hans mamma står bredvid mig. Tyst. För ibland räcker inte orden till.

Att få vandra i en annan anhörigs barndomskvarter och få utpekat var allt hände är också känslosamt. Jag ryser till när jag tänker på den lilla fjortonåriga flickan som helt utan förvarning miste sin storebror i suicid en solig sommardag och hur hon sedan kom tillbaka till skolan efter sommarlovet utan att någon ens nämnde det som hänt. Trots att alla mycket väl visste.

När Våra älskade orkade inte leva har lästs av utvalda testläsare, innan manus skickats till tryckeriet, har de berörts djupt av historierna och tårar har trillat. Även om det naturligtvis är tråkigt att göra människor ledsna är jag ändå lite glad över deras tårar, för det betyder att de har berörts. Precis som jag har berörts av de drabbade och deras berättelser.

Det är min förhoppning att Våra älskade orkade inte leva når många läsare, för det är mina intervjupersoner verkligen värda. De har något viktigt att berätta.

Och vi måste våga prata mer öppet om självmord för att motverka de tabun som finns.

Joanna

Läs mer:

http://joannabjorkqvist.com/; IMG_9638_2

http://dinbokdrom.se/;

http://www.grimforlag.se/

 

 

 

 

Research!

Research för nya boken,Mallorca 085Gratitude 027 som utspelar sig på och kring Medelhavet!

I början av maj var jag på Mallorca, åkte runt och hittade en hemmahamn för S/Y Afrodite, det fartyg som en stor del av boken utspelar sig på. Det blev Porto Soller på öns NV-kust, en pittoresk hamnstad omgiven av höga berg. På bergens sluttningar citrusodlingar,  olivlundar och staden Soller.

En månad senare seglade jag en helg med S/Y Gratitude, ett av Svenska Kryssarklubbens skolfartyg, i samma storlek Gratitude 049som S/Y Afrodite. Vi deltog i en 24-timmarssegling med målgång på danska Läsö. En helt fantastisk upplevelse!

Bägge resorna har bidragit till nya bokmanuset, som jag nu skrivit mer än hälften av!

Recenserad av ärkebiskopen electa

Jo, jag är recenserad av den blivande ärkebiskopen. Det kom ett kort:

”Bäste Sverker,

Varmt TACK för dina vänliga rader och för boken. Läste den under mellandagar – med behållning. Även om prästerna var så samstämt negativa…

Lycka till mitt Ditt fortsatta skrivande och Guds välsignelse,

Antje Jackelén

Nä, jag var kanske lite kritisk mot 1800-talsprästerna i Den Trettonde Messias. Och det var roligt att få kortet.

006

Egenutgivning – seminarium på Stockholms Universitet

Egenutgivning – Adam Helms-seminarium på Stockholms Universitet

Jag var på universitetet fem i två på rätt adress. Ingen information, ingen visste var seminariet skulle hållas. Det tog nästan en kvart innan en vänlig kvinna inne på biblioteket kunde tala om för mig och en annan vilsen besökare att det hölls i ett annat hus, en bra bit bort.

Jag anlände strax innan Johan Svedjedal (professor i Uppsala i litteraturvetenskap) avslutade sitt inledningsanförande.

Sen följde en intressant diskussion mellan Annina Rabe (frilansande kritiker, skriver i SvD) och Lars Rambe (författare och en av grundarna till HOI). Annina talade om att recensionsutrymmet i tidningarna krymper generellt, både för litteratur och andra konstyttringar. Färre och färre böcker recenseras, numera inte ens alla från de största förlagen. Hon bestämmer inte vilka böcker som skall publiceras. Egenutgivarnas böcker blir liggande. Är man utgiven på Bonniers eller Norstedts har man i alla fall chans att bli recenserad.

Det talades mycket om kvalitet på seminariet, fast ingen försökte ens definiera vad det är när det gäller litteratur. Men Annina menade att den kvalitet som författarens experthjälp bidrar med – dvs lektör/redaktör/layoutare/korrekturläsare – ofta saknas i egenutgivningen.

Lars Rambe berättade varför han valde att starta HOI – han ville han kontroll över  processen, och han var för otålig för att vänta i sex månader för att få sitt manus bedömt av ett förlag, och under tiden inte veta om han skulle bli antagen eller ej. Vidare redogjorde han för HOIs arbetssätt; att HOI genom att köpa in experttjänsterna får fram bra kvalitet – och att författaren står den ekonomiska risken av en flopp (fast han uttryckte sig inte så).

Programpunkten med Jonas Lennermo (Publit) och Peter Norrman (Vulkan) var inte särskilt informativ, men möjligen lite underhållande, eftersom det var så tydligt att de inte ville börja diskutera med varandra, utan var och en talade för sin tjänst. Där Jonas framhöll att Publit är ett sätt att trycka och distribuera böcker, inte ett förlag, även om de kan ta på sig den rollen också. Och Peter – ja vad sade han egentligen, utom att de givit ut 30 000 titlar, att de hade en stor andel privatpersoner som kunder och ”kvalitetsäkring” – sådan som experter kan ge – fanns att köpa som tilläggstjänster.

Gunnar Ardelius (författare och ordförande i Författarförbundet) såg sitt förbund som en motpart till förlagen – en fackförening, fast jag hörde honom inte säga det ordet. Men han ville värna om ”yrkesverksamma författare”, och talade också om kvalitet, men avsåg nog inte bara den kvalitet som ovannämnda experter tillför, utan även – och kanske främst – den som kommer från författarens huvud. Egenutgivarna menade han, hjälper Författarförbundet att sätta press på förlagen. Och det går att för en egenutgivare att bli medlem – man kan bli antagen i förbundet ”utan läsning” (om du är utgiven av ett etablerat förlag) eller ”med läsning”. Kvalitetskontroll, alltså. Baserad på någons tycke och smak.

Thomas Götselius (Kulturrådet) talade om litteraturstödet, som är ett efterhandsstöd – du (dvs förlaget) får bidraget genom att de köper en pall med böcker som de sprider till bibliotek. De stöder ca 1500 titlar per år, 40-50% av de böcker som skickas in. Vem kan söka? Egentligen är stödet avsett som ett industristöd, påpekade någon, dvs stöd till förlag, inte till författare. Och stödet lämnas huvudsakligen till etablerade förlag, men den egenutgivare som vinnlägger sig om att vara ett professionellt förlag i kulturrådets mening har en chans.  Kriterier? – kolla deras hemsida!

I den avslutande paneldiskussionen (Jonas, Annina, Lars, Gunnar, Peter) kom det att talas ganska mycket om e-böcker. Bland annat nämnde Jonas att den utveckling som man talade om när e-böckerna började bli verklighet för ett par decennier sen, att läsaren blir delaktig, kan välja – skall huvudpersonen göra si eller så – och att även bild och film finns med – den har vi inte sett (den nya Zlatan-”boken” undantagen?). e-boken är fortfarande tryckta sidor i en kontinuerlig story, om än på läsplatta i stället för på papper.

Ett annat påpekande som gjordes är att vi ofta tänker på nationell utgivning/marknadsföring – när särskilt egenpublicerade böcker ofta har, eller borde ha, en lokal/regional marknad.

Frågan om e-boken genom översättning kan bli en väg ut på den globala marknaden tyckte jag inte fick svar, även om exempel gavs på författare, som själva velat ta risken och bekostat översättning. Men jag kan ha missat något.

Gunnar talade även nu om kvalitet, och att han och Författarförbundet värnade om det ”litterära samtalet”, även i samband med skrivarkurser, där han nämnde utbildningen i litterär gestaltning på Biskops Arnö (som han själv gått). Min känsla var att han konservativt försvarade ”finkulturen” – andra som var där får gärna utmana mig om detta. Jag kan ha fel. Annars var han rolig, använde formuleringar som lockade oss till skratt.

Det talades också om att de litterära tidskrifternas död innebar en minskad möjlighet för debutanter att börja synas – men jag hörde inget om vilka möjligheter nätet har gett oss.

Naturligtvis var det mycket som sades som jag missat, men slutklämmen gillade jag:

”Boken triumferar!”

Moderator för seminariet var Malin Nauwerck, doktorand på litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet (Wikipedia).

Min käre Sam…

…nu har jag lämnat över dig till andra. Typografin fixar Quarten, Josehpine ger dig ett omslag och Totte skall göra sista korrekturkollen. Så iväg till tryckeri, först får du hårdpärmar och sen mjukpärmar , har jag tänkt.Den trettonde messias version 2 liten