Kategoriarkiv: Tankar i vår tid

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

 omslag_våra_älskade_framsida

När jag skulle skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om det tabubelagda ämnet självmord, bestämde jag mig innan jag ens påbörjat intervjuerna att alla berättelser skulle utgå från de känslor som man som människa drabbas av när en familjemedlem tar sitt liv.

Sorg, saknad och smärta är naturliga och accepterade känslor, men betydligt fler än så dyker upp när en älskad person tagit sitt liv. Det kan vara känslor som man kanske inte riktigt vågar erkänna att man har. Inte ens för sig själv.

Får man känna hämndlystnad? Vrede? Skuld? Skam? Rent av lättnad?

I boken intervjuar jag åtta personer som är nära anhöriga till någon som tagit sitt liv och två personer som i sin yrkesroll möter anhöriga eller människor som bär på funderingar kring att avsluta sitt liv.

De medverkande i boken berättar öppenhjärtigt om sina tankar och erfarenheter i samband med suicid och hela boken genomsyras av alla möjliga känslor. Starka känslor har också uppstått under själva intervjusituationerna och även det har jag med i boken.

Jag berättar hur berörd jag blir av att se bilder på det glada syskonparet när de är i förskoleåldern. Idag lever inget av barnen längre, trots att de är så livfulla och strålande på fotografierna. Inte konstigt att mina ögon tåras.

Likaså gör det ont när jag står framför gravstenen som hör till en älskad son. Dagen innan var det exakt tre år sedan han tog sitt liv, så ett stort hjärta med över femtio rosor pryder graven. Hans mamma står bredvid mig. Tyst. För ibland räcker inte orden till.

Att få vandra i en annan anhörigs barndomskvarter och få utpekat var allt hände är också känslosamt. Jag ryser till när jag tänker på den lilla fjortonåriga flickan som helt utan förvarning miste sin storebror i suicid en solig sommardag och hur hon sedan kom tillbaka till skolan efter sommarlovet utan att någon ens nämnde det som hänt. Trots att alla mycket väl visste.

När Våra älskade orkade inte leva har lästs av utvalda testläsare, innan manus skickats till tryckeriet, har de berörts djupt av historierna och tårar har trillat. Även om det naturligtvis är tråkigt att göra människor ledsna är jag ändå lite glad över deras tårar, för det betyder att de har berörts. Precis som jag har berörts av de drabbade och deras berättelser.

Det är min förhoppning att Våra älskade orkade inte leva når många läsare, för det är mina intervjupersoner verkligen värda. De har något viktigt att berätta.

Och vi måste våga prata mer öppet om självmord för att motverka de tabun som finns.

Joanna

Läs mer:

http://joannabjorkqvist.com/; IMG_9638_2

http://dinbokdrom.se/;

http://www.grimforlag.se/

 

 

 

 

En tomtesaga

Det gnisslade om medarna. Varför envisades han med att ta släden, när det ändå var barmark? Bäst att gå sista biten. Han parkerade släden där den inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet och kopplade loss renen. Lyfte tingeltanglet av den och släppte ut sin gamle trotjänare i skogen. En stor ren, märkvärdigt lik en älg.

Han tänkte på myten, som alla farfar- och morfartomtar hittat på, att tomten har bråttom på julaftonskvällen. För att han skall hinna runt till alla snälla barn. När de egentligen bara ville bli av med det kliande lösskägget och få återvända utan den röda stassen och ta en glögg till.

Han själv skulle inte ränna runt i alla stugor. Nej, de som skulle få besök av honom var noga utvalda. De som var bergfast övertygade om att det inte finns någon tomte, annan än den utklädde släktingen eller vem det nu var som fått dra på sig den röda luvan i år, de fanns det ju ingen anledning att gå till. Inte heller tänkte han besvära dem som med tindrande barnaögon godtog en utklädd figur som den riktiga tomten. Den ende han skulle besöka var Tomas. Han som var osäker, som tvivlade på om tomten som föreställning över huvud taget var något att bry sig om.

Snälla barn förresten. Vem är snäll? Den som alltid gör precis som mamma och pappa eller barnlösa faster Agata vill? Är ett barn som uttrycker sin otrygghets förtvivlan genom att skrika eller göra tvärtom inte snällt? Och skall bara snälla barn få gåvor? Villkorad kärlek är ingenting att ha.

Hans enda mål var att få Tomas att fortsätta tvivla. Eller kanske att få honom att ta ett enda litet steg mot en föreställning om att det finns något som är rätt, som är bättre än något annat. Godhet, barmhärtighet, kärlek. Att inte döma. Men också att stå upp för sig själv, att inte krypa. Han kunde samtala i timmar om allt detta. Det han ville var att få Tomas att tro, att allt detta inte bara var en överenskommelse, som fanns i människors hjärnor. För så var det ju. Men att det hade sitt ursprung någonstans utanför människan.

Jag känner sorg…

Rubrik i DN: Sverige redo att ta till vapen mot inkräktare

Jag känner sorg när jag läser den. Sorg över att jag, efter mycket funderande, tycker att det är rätt. Också över att det tycks vara rätt att vårt land, liksom andra länder i Europa, kommer att behöva använda våra mänskliga och materiella resurser för att öka vår försvarsförmåga. När de resurserna borde använts i flyktingmottagning, i skolor och på äldreboenden och i bostadsbyggande.

Jag känner sorg över alla de som blir offer i krigets Syrien, oavsett om de är civila eller strider för eller emot IS, al-Assad eller de olika befrielsearméer som finns. Över Boko Harams och al Shababs offer och soldater och de våldsamma gängen, maras, i Centralamerika… och över våra ungdomar här hemma som bränner bilar och över de som får sina bilar förstörda. Sorg över att våld fortfarande är utbrett i hela världen.

Jag känner sorg över att vi, människorna, inte kommit längre i vårt människoblivande.

Invandring leder till utveckling

Nyårsfundering om invandring av en amatörhistoriker:

USA var förra seklets mest framgångsrika nation – ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt och kulturellt. Det finns förstås många förklaringar till det, men min hypotes är att en viktig förklaring är folkblandningen: inget annat land har i modern tid fått en befolkning som är en blandning av så många olika folkslag.

Att judarna var så hatade på många ställen i Europa berodde, till en del åtminstone, att de var framgångsrika – avundsjuka helt enkelt.  Och de har ständigt flyttat omkring, från Egyptentiden och Babylon före Kristus, och sen under hela vår tideräkning – redan på 1200 och 1300-talen fördrevs de från England och Frankrike. Fick de barn bara med judar? Knappast. Prästen Esra definierade redan några hundra år f.Kr. att en jude är en person som har en judisk mor.

Europa, särskilt nordeuropa inkl England, var världens dominerande världsdel under flera hundra år före nittonhundratalet, inte bara så att européerna hade bäst organisationsförmåga, bästa vapnen och mesta girigheten för att kolonisera stora delar av världen, men var också enastående när det gällde teknik, byggnation samt i musik och konsten i övrigt. Kan det ha något att göra med folkvandringarna några hundra år tidigare?

Den japanska högkulturen uppstod efter det att fastlandsfolk anlänt till de japanska öarna och, förstås, beblandat sig mig öborna.

Romarna var en blandning av etrusker, greker och fenicier.

Greklands högkultur föregicks av invandring norrifrån, av akajer, joner och eoler. (Wikipedia)

Räcker mina amatörexempel?

Om något eller några hundra år blir Afrika världens mest framgångsrika kontinent, sedan afrikaner och kineser älskat med varandra tillräckligt mycket.

Och Nordeuropa (särskilt Tyskland och Sverige; kanske exklusive Storbritannien denna gång) kommer att ”dra ifrån” resten av Europa ännu mer, eftersom det är vi som tar emot flest människor från andra länder.

Leve mångfalden!

Pengar, pengar… och konstnärlig frihet

Maria Schottenius skrev en krönika i DN den 30/9 som främst handlar om hur Monica Zetterlunds pappa beskrivs i filmen Monica Z, men hon refererar också till filmen Call Girl och skildringen av Palme där. Såhär avslutar hon artikeln:

Det här handlar inte om konst eller inte konst. Utan om att konstnärliga medier profiterar på autentiska personer utan att ta hänsyn till dem som de människor de är eller var.

Varför förfalskar och förvränger man medvetet ett livsöde, varför fantiserar man inte istället ihop egna gestalter så man slipper begå övergrepp mot människor som lever eller nyss har levat?

Det är inte frågan om om konst utan om pengar. Om spekulation och om låtsad naivitet. Med den konstnärliga fribiljetten uppför sig upphovsmän som bortskämda rikemansbarn:
Varför så känsliga? Monica Zetterlunds pappa är ju död. Och någon måste representera det förtryckande patriarkatet. Det är ändå ingen som tror att vår film berättar sanningen? Vi är ju konstnärer.

Skitsnack.

Så är det. Och inte bara den filmen, utan också Call Girl. Skapa sensation, mediedebatt och tjäna pengar. Kungaboken, ”Den ovillige monarken” är kanske det värsta exemplet, tillsammans med det förskräckliga fotomontaget där Silvia ligger på golvet och försöker tvätta bort en Nazi-symbol.

Men det måste få ske, i tryckfrihetens och den konstnärliga frihetens namn. Så länge det inte strider mot förtalsparagrafen i vår lagstiftning (vilket fotomontaget borde göra, enligt min uppfattning). När det sker blir jag upprörd, men inte så mycket. Det som verkligen upprör mig, och som gör mig förbannad, är att mediesverige tar emot dessa profitörer  som vore de hjältar! De sitter i TV-soffor, intervjuas hövligt på radio och i tidningar – och uppnår precis det de ville! Uppmärksamhet, sensation, fler sålda böcker, fler biobesökare – mer pengar! När de egentligen skulle mötas med förakt och deras ”kändispornografi” tigas ihjäl.

PS. Jag är ”principiell republikan” – den ärftliga monarkin är en anakronism att skämmas över på 2000-talet. Mer om det en annan gång.