Maria Schottenius skrev en krönika i DN den 30/9 som främst handlar om hur Monica Zetterlunds pappa beskrivs i filmen Monica Z, men hon refererar också till filmen Call Girl och skildringen av Palme där. Såhär avslutar hon artikeln:
Det här handlar inte om konst eller inte konst. Utan om att konstnärliga medier profiterar på autentiska personer utan att ta hänsyn till dem som de människor de är eller var.
Varför förfalskar och förvränger man medvetet ett livsöde, varför fantiserar man inte istället ihop egna gestalter så man slipper begå övergrepp mot människor som lever eller nyss har levat?
Det är inte frågan om om konst utan om pengar. Om spekulation och om låtsad naivitet. Med den konstnärliga fribiljetten uppför sig upphovsmän som bortskämda rikemansbarn:
Varför så känsliga? Monica Zetterlunds pappa är ju död. Och någon måste representera det förtryckande patriarkatet. Det är ändå ingen som tror att vår film berättar sanningen? Vi är ju konstnärer.
Skitsnack.
Så är det. Och inte bara den filmen, utan också Call Girl. Skapa sensation, mediedebatt och tjäna pengar. Kungaboken, ”Den ovillige monarken” är kanske det värsta exemplet, tillsammans med det förskräckliga fotomontaget där Silvia ligger på golvet och försöker tvätta bort en Nazi-symbol.
Men det måste få ske, i tryckfrihetens och den konstnärliga frihetens namn. Så länge det inte strider mot förtalsparagrafen i vår lagstiftning (vilket fotomontaget borde göra, enligt min uppfattning). När det sker blir jag upprörd, men inte så mycket. Det som verkligen upprör mig, och som gör mig förbannad, är att mediesverige tar emot dessa profitörer som vore de hjältar! De sitter i TV-soffor, intervjuas hövligt på radio och i tidningar – och uppnår precis det de ville! Uppmärksamhet, sensation, fler sålda böcker, fler biobesökare – mer pengar! När de egentligen skulle mötas med förakt och deras ”kändispornografi” tigas ihjäl.
PS. Jag är ”principiell republikan” – den ärftliga monarkin är en anakronism att skämmas över på 2000-talet. Mer om det en annan gång.