NOVELLER

EKEN

Min tid är snart slut. En gång, i min ungdom, var jag en del i en skog med en mångfald av träd och många olika slags djur. Det fanns människor och några av dem slog sig ner i min närhet. De högg ner delar av skogen, byggde hus av timmerstockarna och odlade sina växter där träden tagits bort. Men jag fick stå kvar.

Jag såg många generationer människor leva under min stora krona som skänkte dem skugga och skydd. Det gladde mig när människornas barn klättrade på mina grenar. Luften var ren, årstidernas växlingar tydliga. Jag tänker ofta på den tiden som den bästa i mitt liv.

Sen började det hända som förändrade världen omkring mig. Först märktes det knappt. Människorna kom att färdas i vagnar som inte drogs av hästar. Nära en samling av hus växte höga rör upp som släppte ut rök och stoft som mina blad inte tyckte om. Så småningom kom stora maskiner att färdas högt ovanför min krona. Kanske bidrog de till att luften förändrades allt mer och det blev allt varmare.

Så kom en period med häftiga regn som förorsakade översvämningar och det blev inte längre vintrar med snö som förr. Träden i skogen runt mig blåste omkull i starka stormar och blev liggande på marken och ruttnade bort. Ovädren tog de flesta av mina grenar.

Efter den tiden kom en lång tid med ständig torka och gassande sol om dagarna och snart försvann de få människor som ännu fanns kvar. Deras hus, de som inte blåst sönder i de hårda vindarna, föll ihop. Allt var ruttet eller förbränt och all mark jag kunde överblicka var öde.

Jag hade blivit mycket gammal, min stam var sedan länge ihålig. Jag borde ha dött. Men en av mina rötter hade letat sig djupt ner i en spricka i berget och funnit vatten där. Ännu fick mina få återstående grenar varje år några blad som var gröna en tid innan den brännande solen gjorde att de vissnade och föll till marken.

Efter en tid kom regnen tillbaka, det blev fuktigt och varmt och grönare än någonsin förr. Nya träd har växt upp till en tät skog. Några av träden kommer kanske från mina egna ollon. Fler djur än i min ungdom rör sig i skogen.

Nu är jag till slut döende och stolt över att vara den äldsta levande i trakten. Djur och växter respekterar mig, trots att jag ser eländig ut: min stam är bara ett skal, av min en gång så ståtliga krona återstår bara en levande gren och en svartnad död gren åt norr.

I gryningen idag kom två korpar och landade på min döda gren. De sa att de sett en okänd sorts djur komma vandrande från väster, där det lär finnas ett stort vatten. De frågade om jag visste vad det är för slags stora djur som går på bakbenen.  

Globalperspektiv

Det bar brant uppför, de fick ställa sig på tramporna för att orka. Äntligen uppe! De stannade och pustade ut. Nedanför dem låg Mälarens glittrande vatten med de gröna öarna, vars träd växte ända ned till strandkanten. En liten ö långt borta såg ut som ett överriggat segelfartyg.

 – Kolla, en bänk. Vi sätter oss där en stund.

De lutade cyklarna mot stammen på en vindpinad, krokig tall och gick och satte sig. Vita sommarmoln seglade fram över den blå himlen.

– Vilken härlig utsikt här uppifrån. Otroligt vackert!

– Jaså, det tycker du. Jo, jag kan nog hålla med.

Några trutar gled förbi klippavsatsen, lite nedanför där de satt. Utan ett enda vingslag försvann de österut.

– Har du funderat på varför du tycker att det här är en vacker syn?

– Varför? Vaddå varför? Det är det, bara.

– Jag kan förklara det för dig. Det är för att du är resultatet av några hundratusen års evolution av vår art. Förfäderna hade två mål i sina liv: att överleva och att fortplanta sig. Överleva handlade om att skaffa mat och att inte bli överfallen och dödad av rovdjur eller av en människa från en konkurrerande stam. När du ser ett sånt här landskap med sjö och skog och ibland gläntor i skogen så vet du, instinktivt, att du kan överleva här. Du vet att det finns fisk i sjön och villebråd i skogen. Och kanske har du under de senaste tiotusen åren skaffat dig en förmåga att se att du i det här landskapet också kan skaffa dig en odlingsplätt. Troligen tycker du att det är vackrare här uppifrån än om du stod på stranden, nedanför berget. För att du vet att om du byggde en hydda eller fann en grotta här uppe, skulle du vara bättre skyddad mot fiender än nere vid stranden. Du skulle i alla fall se dem tidigare och hinna förbereda ditt försvar. Det här är ett bra ställe att överleva på. Det är därför du tycker det är vackert här.

– Vad tröttsam du är. Kan det inte bara få vara vackert, för att jag tycker det?

Det gick bort mot cyklarna.

– Sen är det ju lite synd att alltihop kommer att ta slut.

– Vaddå ta slut. Äh förresten, vi tar det senare.

De började så sakta rulla utför. Det blev brantare och gick allt fortare och en av dem fick en sladd i gruset i en kurva och var nära att köra omkull. I slutet av backen såg de en liten sandstrand i en glipa mellan två klippor.

– Kolla! Där borta kan vi bada!

– Det är för kallt i vattnet. Och vi har inga badkläder med oss. Inga handdukar.

– Hur svårt kan det va? Solen skiner, ingen människa i närheten. Ett snabbdopp, jag blev svettig där i uppförsbacken. Och skraj när jag höll på att ramla. Behöver coola ner mig.

– Bada du, jag kan sitta på stranden. Så kan jag förklara för dig, om du nu inte har fattat, att det kommer att ta slut.

– Vänta, jag hör inget när jag är i vattnet.

Uppe ur vattnet tog han några höga språng med vevande armar.

– Okej, det var kallt. Men riktigt skönt, åtminstone så här efteråt. Nu sätter jag mig här i solen och torkar och lyssnar.

– Förra gången, för typ 66 miljoner år sen, startade livet här på jorden om, kan man säga. Då hade den förra massutrotningen av liv ägt rum, den femte säger arkeologerna. Då när dinosaurierna dog och de palmliknande träden brann opp.

– Vaddå förra? Kommer det en ny, menar du?

– Den har börjat. Den kommer att ta tid och bli mycket smärtsam.

– Menar du klimatkrisen?

– Ja, men inte bara. Under de här 66 miljoner åren har klimatet växlat oerhört mycket här på jorden. Varma perioder omväxlande med långa istider. Under tiden har en massa växt- och djurarter utvecklats och försvunnit. Många har klarat sig kvar: fladdermöss och bin och tigrar och hästar och bläckfiskar och primater, som människan. Klarat sig och förändrats genom den evolutionära anpassningen. Den moderna människan blev en väldigt framgångsrik art för bara 60 eller 70 tusen år sen eller så och spred sig från Afrika ut över jorden. Sen gick det kanske alltför bra, när människorna började odla sin mat för sådär tiotusen år sen. Det var i området kring floderna Eufrat och Tigris i Mellanöstern, om jag fattat rätt. Med odling och fast bosättning kom äganderätt och samhällen och hierarkier bland människorna. Sen dess har utvecklingen gått i en rasande fart: efter bara några tusen år hade man skriftspråk och kunde bygga pyramider i Egypten. Vilket krävde enorma förmågor till organisation, konstruktivt tänkande och dominans av andra individer. Så kom feniciernas skeppsbyggen, arabernas utveckling av matematik och astrologi, grekers filosoferande och romarnas militära skicklighet, bara för att måla några exempel med en väldigt grov pensel. För att inte tala om utvecklingen i Kina. När de tidigaste människorna började prata och skaffa sig språk vet vi inte så mycket om, men utvecklingen av skrivtecken har haft en enorm inverkan. Sen har det knallat på, de senaste tvåtusen åren har människorna, särskilt de från Europa, krigat och byggt slott och katedraler och farit omkring i fartyg och koloniserat andra områden och ibland drabbats av epidemier. Men utan att påverka planetens villkor särskilt mycket.

– Det där är ju inget nytt. Vart vill du komma? Fortsätt du, jag ska bara klä på mig under tiden.

– Sen hände nåt. Inte så mycket till att börja med, men jag själv tänker mig att starten var när man kom på att koka vatten med hjälp av kol som det fanns mycket av, och leda kraften i ångan till en kolv som kunde få ett hjul att snurra. Ångmaskiner som drev mekaniska vävstolar, lok och båtar. Nästa steg blev explosionsmotorn, och utnyttjandet av den andra stora fossila energikällan, oljan. Det som möjliggjorde bilar och flygmaskiner. Vad man inte tänkte på, eller förstod konsekvenserna av, var att förbränningen av kol och olja släppte ut koldioxid i luften och att det kunde påverka klimatet. Elektricitet och glödlampan gjorde dessutom att man kunde jobba när som helst på dygnet. Telegraf och telefon att det gick att kommunicera snabbt över stora avstånd. Bakom allt fanns en önskan om att tjäna pengar och bli rik. När jordbruket med hjälp av bättre redskap och maskiner och bättre utsäde kunde bli effektivare och klarade av att mätta fler så resulterade det förstås i att det blev många fler munnar att mätta, och alltid lite fler än som verkligen blev mättade. Så att vi från att ha varit en miljard människor för tvåhundra år sen, när det vi kallar industrialismen var i sin linda, är vi snart åtta miljarder! Bara på de senaste 70 åren, typ kortare än en livslängd, har antalet människor på jorden tredubblats! Och alla de här människorna kan förstås inte bo i gulliga små byar på landet, utan vi samlas i städer, många i megastäder som dessutom ofta ligger vid havsstränder. Människor som alla vill ha mer pengar och mat och kläder och bilar och större bostäder och kunna resa mera. Ekonomin styr, och på fel sätt. Regeringar och företagsledare strävar efter högre BNP och mera vinst. Och det vore helt okej, om man bara hade med alla kostnader i kalkyler och bokföring. Men sättet som ekonomerna mäter på tar inte hänsyn till alla verkliga kostnader, till exempel i form av minskad plats för naturen på grund av nya vägar och hus och att regnskog ersätts av odlingsmark eller att haven töms på fisk. Inte heller räknar man med människors stress som leder till sjukdomar eller med utsläpp av gifter av olika slag i luft, mark och vatten som skadar naturen.

Han hämtade andan. Rynkan mellan hans ögon hade blivit djupare.

– Du vet ju allt det här egentligen, varför sitter jag här och snackar?

– För att du behöver sammanfatta för dig själv. Och för att jag trots allt tycker det är kul att lyssna på dig. Titta, vad fint!

En storskrakhona kom simmande från vassen bredvid sandstranden med sju små dunbollar efter sig.

– Ja, jättefint. Skönt att såna syner fortfarande finns. Det värmer. Men i skärgården är ejdern utrotningshotad och man vet inte säkert vad det beror på. Förresten, när jag ändå håller på och du faktiskt lyssnar, här kommer en viktig grej som man inte alltid tänker på: Den här snabba förändringen i människornas liv som ägt rum under typ de senaste tiotusen åren, utvecklingen av det vi kallar vår civilisation, har skett under en period av ganska stabilt klimat. Framför allt: sen den senaste istidens slut har havsnivån varit i stort sett oförändrad. Den ökande koldioxidhalten i luften, som människorna har förorsakat framför allt genom att förbränna kol och olja, gör jorden varmare och haven surare. Den högre temperaturen får permafrosten nära nordpolen att tina och släppa ut metangas som gör att det blir ännu varmare. Isarna vid polerna smälter och havsytan stiger. Glaciärerna smälter och vattnet rinner ut i haven. Sötvatten blir en bristvara. Vad händer när alla världens storstäder som ligger vid hav blir översvämmande? Typ New York, London, Singapore och Köpenhamn.

– Det går väl att bygga barriärer mot havet, som i Venedig.

– Kanske det. Om de går att konstruera och bygga så att de fungerar. Sen är ju inte bara temperaturen och havsnivån det handlar om. De många människornas efterfrågan på mat, och särskilt kött, gör att man hugger ner tropiska regnskogar för att odla soja och annat djurfoder. Arter försvinner och den biologiska mångfalden förstörs och hela systemet rubbas. För vår egen överlevnad behöver vi fungerande ekosystem överallt. Stora fiskeflottor dammsuger haven på fisk, som reproducerar sig dåligt för att de största fiskarna försvinner. Bina, som ska pollinera våra växter som vi ska äta, har minskat med två tredjedelar i Amerika. Öknarna breder ut sig. Torkan och värmen får Kalifornien och Australien att brinna. Kort: livet som vi lever nu blir snart inte längre möjligt. Inte på den här planeten.

– Okej, det där vanliga alarmistiska dystopiscenariot. Men det sker mycket positivt också: politikerna börjat vakna. Parisavtalet var ett försök och nu är USA med på tåget igen. Biden har stoppat byggandet av oljeledningen som skulle förvärra oljeberoendet i världens största ekonomi för lång tid framåt. Efter Trumpen siktar man på att skapa en grön ekonomi i Amerika. Liksom i Europa, där det enorma stödpaketet för att rädda ekonomierna efter coronapandemin förutsätter en grön omställning. Världens bilfabriker ställer om till att bygga elbilar. Elen ska framställas med vind- och solkraft. Stål ska tillverkas utan kol och med vätgasprocesser som får energi från främst vindkraft. Vad gäller den biologiska mångfalden pågår många projekt, där man återställer förstörd natur, både i Afrika och på många håll i haven. Och de funkar! Ge planeten en chans, så har den en enorm förmåga att läka sig själv.

– Jag önskar att du har rätt. Visst sker det mycket positivt nu, bland annat har ungdomar världen över vaknat, tack vare Greta Thunberg. Men det krävs mer än att unga börjar bli medvetna. Världens ledare måste byta perspektiv, från det nationella till ett sant globalt perspektiv. Inte som med vaccinet mot Covid-19. Där talade man först om solidaritet och jämn fördelning så att viruset skulle utrotas samtidigt överallt. Men när läkemedelsfabrikerna började leverera, roffade alla rika länder åt sig. Noll globalt perspektiv. Jag tror att något radikalt kan hända först när det finns ledare, som inser att drägliga livsvillkor, som innefattar temperatur och vind och regn och mat och sötvattentillgång inte kan isoleras i varje land, som antal vaccindoser, utan att allt hänger ihop över hela den här planeten!

– Förändringen är på väg! Se bara hur mycket som skrivs i tidningar och pratas i media om klimatet nu. Det har ökat jättemycket på sistone.

– Visst, här i Europa kanske, och möjligen i Nordamerika.

Han reste sig upp och fortsatte, med höjd röst:

– Tror du att klimatkris och biologisk mångfald är stora frågor i Bolsonarios Brasilien där de fortfarande hugger ner regnskog för att få mer mark till odling av djurfoder? Eller i Latinamerika, där folk svälter på grund av odugliga politiker och korruption? Tror du att någon i Afghanistan eller Libyen orkar tänka på klimatförändringen? Eller i det stackars Jemen där allt fokus ligger på att få något lite att äta och vatten att dricka och att inte träffas av en granat? I Kina, den värsta kolanvändaren av alla, även mätt per capita, talar man om framtida kolneutralitet men prioriterar ekonomisk tillväxt och fortsätter att bygga kolkraftverk. Och finansierar dessutom nya kolkraftverk i många utvecklingsländer i Afrika och Sydamerika.

– Kom nu så cyklar vi hem och käkar.

De hade grillat hamburgare och haft en diskussion om det var oetiskt att över huvud taget äta någon form av nötkött. Efteråt satt de på terrassen med varsin halvdrucken öl framför sig. Solen var på väg att försvinna bakom trädtopparna.

– Jag tror ändå att det bästa vore en ny stor asteroid. Som för 66 miljoner år sen. Så kunde livets utveckling starta om på nytt.

– Vaddå, är du inte klok! Det skulle ju utradera mänskligheten!

– Än sen? Myror, många insekter och fladdermöss och några små däggdjur skulle kanske överleva så att utvecklingen av liv inte behövde starta om från början med bakterier i haven. Om det hände när det är vinter på norra halvklotet kunde väl några björnar överleva i sina iden, vad vet jag. Om de nu kunde hitta nåt att äta sen.

– Men vad skulle det vara bra för? Jag fattar inte hur du menar.

– För som jag sa, jordens döende, eller snarare livets döende här på jorden, kommer att bli långdraget och mycket plågsamt för människorna. Vad tror du kommer att ske när hundratals miljoner, kanske miljarder människor i områden som antingen blir översvämmade eller omvandlas till öken, flyr från svälten och vill bo där det fortfarande är drägligt? Du har sett en liten början av det redan. Flykten från Centralafrika genom Sahara och över Medelhavet. Som EU än så länge försöker stoppa genom att betala militärer i Libyen för att hålla dem instängda.

– Jag tror på plantering av skog. Runt hela Medelhavet till exempel växte det skog förr. Skogarna höggs ner för att bygga fartyg och till bränsle och jag vet inte vad. I stället för att plantera träd till nya skogar gjorde man olivlundar och vinodlingar. Skogar binder jord, suger upp vatten och bidrar till mylla, avdunstar fukt och skapar regn. Så att skogen kan fortsätta att växa. Plus att träden binder koldioxid. Det finns enorma ytor på jorden som nu är torra stäpper som skulle kunna bli skog igen.

– Visst, det är bra att vi försöker. Vi kan inte ge upp. För vi kan inte skapa en asteroid. Men vi kan önska en, för att förkorta lidandet. Det är precis som för en människa. Vem vill dö en långsam död i smärtsam cancer eller få sina mänskliga förmågor och sin värdighet förlorade i en utdragen alzheimerprocess? Bättre att göra som Sokrates och tömma giftbägaren. Eller åka till en klinik i Schweiz.

Han tog en klunk öl och såg mot den sjunkande solen med ögon som tårades. Vände sig mot sin vän, sa sakta:

– Människor kan välja, men vår planet kan inte det. Så jag håller med dig, mänskligheten måste göra allt den kan för att vända den katastrofala utvecklingen. Vad kan vi – du och jag – göra?