Maria Küchen, De behövande. Bonniers 2002

Det här är en mörk bok. Mörk och vacker. Inte feel-good litteratur.

Maria Kücher använder sig av metaforer och bilder, hon gestaltar med ett språk som i stycken blir till prosalyrik. Perspektivet växlar mellan personer, vars öden en gång var – och som åter blir – sammanvävda med varandra. Vi får erfara deras förnimmelser, får brottstycken av deras tankar och känslor.

Med antydningar, ibland vaga gestaltningar, skapar hon ett skeende som är spännande, mer gastkramande än i de flesta deckare. Sällan genom att beskriva vad som sker; händelserna finns oftast i undertexten.

Jag tänker att i de flesta böcker, inklusive min Den Trettonde Messias, är det tvärtom: Skeendet återges i klartext, medan människors reaktioner, deras känslor på det som sker finns i undertexten eller antyds, i bästa fall genom att gestaltas.

Här finns något att lära.