KAPITEL 3

Sam låg i kökssoffan och kunde inte sova. Det var något nytt som hänt i hans liv den här kvällen. Han hade aldrig sett sin far sådan förut. Han hade kommit hem från bruket senare än vanligt, inte sagt någonting. Fastän hans stövlar var leriga hade han inte tagit av dem, inte ens försökt göra dem rena. Inte sett Sam som satt i en hörna, inte kramat om mor utan gått och satt sig vid bordet och tagit upp skeden. Som om han väntat att maten skulle komma flygande ner i skålen så snart han kommit inom dörren. Han luktade konstigt.

Bror åt fort, i tystnad. Sam såg mors ängsliga blickar, hon försökte prata, fråga vad som hänt, men fick bara enstaka, vresiga ord till svar. Sen gick fadern ut till vedbacken och högg. Sam hörde yxhuggen blandas med svordomar, far brukade aldrig sådana i vanliga fall. Det var mörkt, så mörkt det blir i maj månad, när han till slut kom in och gick till sängs.

Sam hörde sin mors protester från sängen på andra sidan rummet. Han visste inte vad de gjorde, men i vanliga fall tyckte han om ljuden från fars och mors säng när de inte var stilla och sov. Inte i kväll. Mor tycktes värja sig, han hörde hennes gråt, han hörde fars grymtningar och det lät som om de brottades där i mörkret. Sam kröp ihop och grät han med. När det till slut tystnade, hörde han sin mor viska:

”Så där skall du aldrig någonsin göra igen, Bror.”

När Svea gick upp nästa morgon, rödgråten och trött, låg inte Sam i soffan. Hon tittade i kammaren och öppnade ytterdörren: han syntes inte heller på gården. Hon ruskade liv i sin man.

”Sam är borta! Han har försvunnit!”

Bror muttrade vresigt men kom snabbt ur sängen, drog på sig byxor och stövlar och gick ut. Letade runt husen, sprang in i lagårn, klättrade upp på höskullen. Tittade i hönshuset. Svea var efter, Bror kände hennes stumma anklagelser.

Till slut stod de där villrådiga i lagårn hos kon. Svea sjönk ner på mjölkpallen.

Kon sträckte sig efter hö och började tugga. Då hördes en nysning. Där, i kons matränna, vaknade Sam, han hade varit helt täckt av hö. När rädslan för det nya, okända som hänt i stugan inte ville ge vika, hade han gått ut att sova där tryggheten fanns, hos djuren. Han tittade upp och fick syn på dem. 

”Dumma far!” Han kröp ihop igen, försökte dra mera hö över sig. Innan Svea hann reagera var Bror där, drog upp Sam och gav honom en örfil. Sedan släppte han sonen, gick raskt in till stugan, klädde sig färdigt och försvann till arbetet på bruket utan att ha ätit morgonmat.

Bror kom inte hem den kvällen. Inte följande kväll och inte heller nästa. Den fjärde dagen som var en lördag bestämde sig Svea till slut för att gå till bruket och uppsöka sin mor. När de skött om djuren packade hon en ränsel. Sedan tog hon pojkens hand och började gå.

Var det slut på torparlivet nu? På ett sätt skulle det nästan kännas som en befrielse, hon skulle slippa ensamheten. Men var kunde hon och Sam bo? Det skulle bli trångt i mors kök, kammaren i stugan var full av skogskarlar. Hon skulle ändå återvända till kvällen, djuren måste tas om hand. Men sedan?

Vad hade hänt med hennes trygge dalkarl, vad kunde ha förvandlat honom så plötsligt? Var han död? Nej, då skulle hon fått bud. Tankarna som plågat henne de senaste dagarna for åter runt i huvudet, om och om igen. Magen värkte. Hon hade knappt ätit sedan Bror försvann. Sam hade frågat efter sin far, men slutat när han inte fick några svar.

De började närma sig bruket när de hörde grenar knäckas i skogen. Svea blev inte rädd. De farliga djuren, varg och lo, lät inte så, de rörde sig tyst. Hon spanade ändå in mellan träden och föste omedvetet Sam bakom sin kjol. Så fick hon se Bror komma gående mellan trädstammarna, han tycktes ostadig, var smutsig och raggig.

”Bror!” ropade hon.

Han stannade och såg mot henne, frågande, som om hon varit en främling för honom. Sveas tinningar dunkande, svett trängde ut i nacken. Det var som att vreden inom henne fördrevs ur kroppen medan de stod så, för när Bror tvekande fortsatte mot sin hustru och sitt barn på vägen kom ett lugn över henne och hon kunde åter känna ömhet för det stora barn som var hennes man, och lättnad över att han var tillbaka. De blev stående på var sin sida om diket och såg först på varandra, tills Bror sänkte blicken, som sökte han något därnere på dikesbotten. Sam stod tätt tryckt mot moderns kjol. Till slut sa Svea:

”Nu går vi hem, Bror.”

Svea sa åt Bror att tvätta sig i den stora spannen ute på gården. Hon värmde inget vatten åt honom. Han skulle få sova på golvet i kammaren. Han fick hämta halm från ladan och lägga ut på golvet.

”Beter man sig som ett svin kan man sova som ett svin också.”

När de ätit sin gröt skickade Svea ut Sam att sköta om hönsen. Hon stod vid spisen med korslagda armar och såg på sin man:

”Berätta för mig vad som har hänt.”

Han fortsatte att se ner i golvet.

”En av karlarna påstod att jag hade haft hin håle med mig till bruket. Och fört in honom i dig när jag avlade barnet. Det som kom ut var en trollgubbe, som började sitt liv med att döda en präst.” Så mötte han sin hustrus blick och fortsatte:

”Jag hade slagit ihjäl karln som sa det, om inte de andra hindrat mig. Jag hann med att knäcka näsan på honom. De höll fast mig och sa att jag skulle lugna mig och tvingade mig att dricka brännvin, det finns alltid brännvin bland karlarna i skogen. När jag kom tillbaka skickades jag iväg till kolmilorna, för att hjälpa till där. De senaste dagarna har jag varit där och arbetat, fått mat och brännvin av kolarna.” Han spände kroppen där han satt, knöt händerna och utbrast:

”Jag kan inte tåla att man talar så om vår Sam. Inte om oss heller!” Så sjönk han ihop igen. ”Kanske skulle vi dra till en annan bygd, söka arbete någon annanstans. Dit det elaka talet inte nått.”

Så hade Svea också tänkt ibland. Hon hade aldrig sagt något, sett sin mans hårda slit och tänkt att detta var hans liv och att hennes uppgift var att stödja honom och ge liv åt och fostra hans barn. Nu, när det var han som föreslog det, var hon tvärt emot. Skulle de ge sig ut på vägarna, som tattare, och tigga om arbete och mat? Fly, i stället för att försvara sin son? Aldrig!