När jag skulle skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva, som handlar om det tabubelagda ämnet självmord, bestämde jag mig innan jag ens påbörjat intervjuerna att alla berättelser skulle utgå från de känslor som man som människa drabbas av när en familjemedlem tar sitt liv.

Sorg, saknad och smärta är naturliga och accepterade känslor, men betydligt fler än så dyker upp när en älskad person tagit sitt liv. Det kan vara känslor som man kanske inte riktigt vågar erkänna att man har. Inte ens för sig själv.

Får man känna hämndlystnad? Vrede? Skuld? Skam? Rent av lättnad?

I boken intervjuar jag åtta personer som är nära anhöriga till någon som tagit sitt liv och två personer som i sin yrkesroll möter anhöriga eller människor som bär på funderingar kring att avsluta sitt liv.

De medverkande i boken berättar öppenhjärtigt om sina tankar och erfarenheter i samband med suicid och hela boken genomsyras av alla möjliga känslor. Starka känslor har också uppstått under själva intervjusituationerna och även det har jag med i boken.

Jag berättar hur berörd jag blir av att se bilder på det glada syskonparet när de är i förskoleåldern. Idag lever inget av barnen längre, trots att de är så livfulla och strålande på fotografierna. Inte konstigt att mina ögon tåras.

Likaså gör det ont när jag står framför gravstenen som hör till en älskad son. Dagen innan var det exakt tre år sedan han tog sitt liv, så ett stort hjärta med över femtio rosor pryder graven. Hans mamma står bredvid mig. Tyst. För ibland räcker inte orden till.

Att få vandra i en annan anhörigs barndomskvarter och få utpekat var allt hände är också känslosamt. Jag ryser till när jag tänker på den lilla fjortonåriga flickan som helt utan förvarning miste sin storebror i suicid en solig sommardag och hur hon sedan kom tillbaka till skolan efter sommarlovet utan att någon ens nämnde det som hänt. Trots att alla mycket väl visste.

När Våra älskade orkade inte leva har lästs av utvalda testläsare, innan manus skickats till tryckeriet, har de berörts djupt av historierna och tårar har trillat. Även om det naturligtvis är tråkigt att göra människor ledsna är jag ändå lite glad över deras tårar, för det betyder att de har berörts. Precis som jag har berörts av de drabbade och deras berättelser.

Det är min förhoppning att Våra älskade orkade inte leva når många läsare, för det är mina intervjupersoner verkligen värda. De har något viktigt att berätta.

Och vi måste våga prata mer öppet om självmord för att motverka de tabun som finns.

Joanna

Läs mer:

https://joannabjorkqvist.com/;

https://dinbokdrom.se/;

https://www.grimforlag.se/