Har just läst förra årets augustiprisvinnare, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Jag har länge varit en beundrare av Lena Andersson, för hennes krönikor i DN. Insett att hon ett skarpare intellekt än jag, har ofta fått läsa stycken två gånger för att jag vill förstå det hon skriver. Och nu när jag läst en roman av henne vet jag att hon även behärskar skönlitterärt skrivande.

Jesper Högström skriver i DN (8 november 2014) att han, när han läste boken, fick ”känslan av fiktionsunderskott”. Att det ”inte kändes som en roman som drevs fram av att påhittade människor gjorde påhittade saker. Det var en intelligent och välformulerad dagbok, full med träffsäkra beskrivningar av situationer och känslor, som egentligen aldrig lämnade utrymme för något annat perspektiv på dessa situationer och känslor än berättarens/huvudpersonens.”

Innan jag läste boken hade jag fått intrycket att den handlade om en försmådd kvinna och en buffel till karl. Ett offer och en tyrann. Nu när jag läst ser jag att den är så mycket mer mångfacetterad. Att boken trots att den helt utgår från berättarens/huvudpersonens perspektiv ger utrymme för en motsatt läsning: hon är en förälskad kvinna, som inte lämnar mannen ifred. Nästan som en tonårsflicka och hennes idol. Han kan av hygglighet – eller mjäkighet – inte säga ifrån. Eller vill lämna dörren olåst, som han gör med dörren till sin bostad, för där finns inget att stjäla. Han vill inte stänga en möjlighet. Och inser inte, eller bryr sig inte om, att han därigenom skadar henne, fruktansvärt.

Så vem har makt? ”Den som vill minst har mest makt”, skriver författaren. Makt till vad? Vem gör något, vem ”förfar”? Vem förfar egenmäktigt?

För mig ligger berättelsens storhet, förutom i formuleringskonsten och den livsvisdom som är nedlagd i många av formuleringarna, i att läsaren får syn på att det finns många tolkningar, att det trots det ensidiga berättarperspektivet inbjuds till många sätt att se på förhållandet mellan bokens två huvudpersoner. Det vill säga att jag efter läsningen förstår mera om hur komplicerat det är att vara människa, att jag lärt mig att förstå mina medmänniskor bättre. Och därigenom, förhoppningsvis, blivit en liten aning bättre som människa.