Ännu en förunderlig bok av Linda Olsson. Jag tänker inte skriva en recension, det känner jag mig inte mogen för. Men lite iakttagelser och funderingar kring två begrepp, som ständigt är aktuella för oss som skriver: drama/konflikt och gestaltning.
I skrivarhandböckerna läser vi att det gäller att skapa konflikt i våra berättelser, för att människor skall vilja läsa. En protagonist som vill uträtta något och en antagonist som skall förhindra det. Någon sådan konflikt finns inte i den här boken. Konflikterna finns inom människorna, de tre som är bokens huvudpersoner: Elisabeth, Elias och Otto.
Elisabeth har dragit sig undan världen: ”Med slutna ögon hoppades hon på ett tillstånd av intet.” Men världen börjar dra i henne, med hoppet om kärlek – där är för mig bokens huvudkonflikt. Också för Elias finns en konflikt – han tecknar en berättelse som behöver ord, men han behärskar inte orden, måste få hjälp med dem. Hos Otto är konflikten mindre uppenbar. Han lever ensamliv sedan hustrun gick bort för arton år sedan. Finner att han egentligen alltid levt ensam, utan verklig kärlek och närhet. De tre människornas öden vävs ihop på ett lite stillsamt sätt, med många tankar och känslor, fint skildrade. Men ett drama blir det.
Bara vid två tillfällen under berättelsens gång sker något som jag upplever som skrämmande. En våldsam händelse, fast egentligen har det våldsamma redan skett när läsaren får veta om det. Elias har blivit nerslagen och ligger blödande på trottoaren under Elisabeths fönster. Den andra gången jag blir skrämd är nära slutet, när Elisabeth uppfattar negativa signaler från Elias´ nyfunna kärlek Paul – en av de få personer som finns i boken förutom de tre huvudpersonerna: ”Men hans ansiktsuttryck hade plötsligt känts hånfullt.” Är det svartsjuka mot Elisabeth eller betyder det något mer?
Elisabeths reaktion kan tas som exempel på hur Linda gestaltar Elisabeths obehag: ”Hon rös och tryckte sig närmare Otto.”
Annars lär vi känna de tre huvudpersonerna – och vi lär känna dem väl – genom deras handlingar i vardagen. Till exempel hur Elisabeth samlar sin post på köksbordet utan att öppna den. Eller hur dyslektikern Elisas med stor svårighet stavar sig igenom den bok han fått av Elisabeth, och som får honom att starta sitt nya projekt. Hur Otto går promenader i staden och hamnar någonstans, utan att ha varit medveten om den väg han vandrat. Dessa gestaltningar kompletteras med berättelser, som ibland är tankar – inre dialog – och ibland berättade ur tredje person-perspektiv, men då skrivet så nära att det nästan är som personens tankar. Elisabeths bakgrundshistoria får vi veta genom att Otto berättar den för Elias, så mycket som han funnit på nätet. Om orsaken till att hon bor ensam och drar sig undan världen.
Det är en förunderlig bok. Av många anledningar. Slutet, som jag med hänsyn till kommande läsare skull inte skall säga något om, är en. Andra är det vackra språket och de funderingar och livsvisdomar boken är full av. I några fall citat ur böcker, men oftast något personerna skriver eller ibland säger till varandra.
Om kärlek, om hopp och om besvikelse. Ett exempel:
”Vi är alla rädda, det måste du väl veta? Om vi lever, har vi hopp. Och när vi har hopp, har vi någonting att förlora.”
Den som vill ha en stor och berikande läsupplevelse, skall läsa boken. Långsamt, eller som jag, två gånger. Och jag kommer säkert att återkomma till den.