Var på bio igår och såg Hotell. Visste inget om filmen, hade inte läst mer än ”Helena Lindblad gillar succéregissörens andra film” utanpå DNs filmfredag.

Gillade jag den? Både ja och nej.

Först: skådespelarinsatserna var fantastiska, nästan allihop. Särskilt de tre kvinnorna i terapigruppen. Filmen var bra gjord, skickligt hantverk enligt min uppfattning. Vi i biosalongen fick den info om karaktärer och miljö som vi skulle ha, med lagom små medel. Var storyn bra? Jo, när jag reste mig ur biofåtöljen tänkte jag att den var det. Ett mycket bra slut.

Ändå var det något som fattades. Jag har lätt för att bli tårögd, till och med gråta riktigt på bio, men behövde aldrig leta efter pappersnäsdukarna. Min hjärna såg filmen men känslorna kom inte med, trots att Alicia Vikanders vackra ansikte var bra på att uttrycka den olyckliga moderns instängda förtvivlan. Sorgen över ett barn som inte är normalt vet jag vad det är. Det fanns vissa trovärdighetsproblem i terapigruppen, men de borde inte hindra mig från att bli riktigt engagerad.  Var det något i den dramatiska uppbyggnaden som var ofullständigt? Jag vet inte, men något fattades.

Nu skall jag ta fram och läsa vad DN skrev.