Vi var på biopremiär för filmen Gentlemen, baserad på Klas Östergrens genombrottsroman från 1980. Biografen Fontänen i Vällingby fredag kl 17.10. Ett fåtal personer i salongen.
Jag gick därifrån med blandade känslor. Visst var det spännande, på slutet, visst var det många vackra filmbilder, kanske för många, särskilt bilder med rök från nyss tända cigaretter. Visst var det uttrycksfulla ansikten och tidstypiska scener. Men en del av dem verkade vara dåliga pastischer. De långdragna scenerna från Gärdesfestivalen, där de fåtaliga statisterna tydligt visade att det var i stort sett tomt på Gärdet, önskade jag avkortade. Det tog också lång tid innan jag fick fatt på dramat, innan jag blev engagerad inte bara i personerna utan i berättelsen. Så småningom blev det bra, men 2 timmar och 22 minuter hade mått bättre av att vara en halvtimme kortare. Minst.
Jag blir ändå lockad att läsa om boken, som jag vet att jag läste något år in på åttiotalet, när den kommit som pocket. Jag minns inte handlingen, bara min känsla efteråt att jag var besviken, den hade inte talat till mig. För mig var det inte den ”generationsroman” som den lanserats som. Jag är visserligen lite äldre än Östergren, men hade ändå levt i Stockholm under den tid han skildrar i boken. Men mina miljöer på den tiden var helt andra, med bankpraktik, studier på Handels och förstajobb och villaköp. Eller var jag bara avundsjuk för att jag ”gått miste om” det dekadenta, fria livet?