Nu har jag gett upp. Jag har så mycket jag verkligen vill läsa, mer än vad jag hinner, så nu lägger jag ifrån mig ”Hundraåringen…”. Jag orkade till sidan 212. Det här var det stycke som fick mig att sluta:
Mannen på samma parkbänk som Allan hade just sagt Good afternoon, mr Karlsson, och av det drog Allan ett par slutsatser. För det första att mannen inte var svensk, annars hade han nog prövat med att prata svenska. För det andra att han visste vem Allan var, eftersom han ju kallat Allan vid namn.
En gång i tiden älskade jag sånt här språk. Jag var 14 år och plöjde P. G. Woodhouse och skrattade högt, mamma undrade vad jag läste. Kan fortfarande tycka att det är lite kul – i små portioner. Inte i 341 sidor (pocketutgåvan). Och storyn är inte tillräckligt gripande för att jag absolut måste få veta hur det går, sida för sida. Nu vet jag hur Jonas Jonasson har skrivit sin succébok. Det räcker.
Hej Sverker, synd att det är så svårt att kommentera dina inlägg, man måste registrera sig i Disqus (funkar alltså inte att klicka på fb-symbolen. Som tur var hade jag redan ett Disquskonto. Jag känner igen mig i din reaktion på 100-åringen, blev så glad att någon enda människa tänkte som jag. Sen såg jag att du är född -43. Själv är jag född 50. Min slutsats om 100-åringen har varit att jag är för gammal för sån humor, och det verkar ju stämma 🙂 Först var det lite nedstämmande, men sen bestämde jag mig för att det är bra att man blir kräsnare med åren.
Vänliga hälsningar Katinka