Författararkiv: Sverker Snidare

Om Sverker Snidare

Jag är en pensionerad ekonom, som sent i livet kom underfund med att ord är roligare än siffror. 2013 publicerade jag min första roman, Den Trettonde Messias, som utspelar sig i decennierna kring år 1800. Den andra romanen, Flyktingsmugglaren, släpptes 2016. I år, 2019, kom min tredje bok, en släktbok: Snidares Rötter.

De behövande av Maria Küchen

Lämna ett svar

Maria Küchen, De behövande. Bonniers 2002

Det här är en mörk bok. Mörk och vacker. Inte feel-good litteratur.

Maria Kücher använder sig av metaforer och bilder, hon gestaltar med ett språk som i stycken blir till prosalyrik. Perspektivet växlar mellan personer, vars öden en gång var – och som åter blir – sammanvävda med varandra. Vi får erfara deras förnimmelser, får brottstycken av deras tankar och känslor.

Med antydningar, ibland vaga gestaltningar, skapar hon ett skeende som är spännande, mer gastkramande än i de flesta deckare. Sällan genom att beskriva vad som sker; händelserna finns oftast i undertexten.

Jag tänker att i de flesta böcker, inklusive min Den Trettonde Messias, är det tvärtom: Skeendet återges i klartext, medan människors reaktioner, deras känslor på det som sker finns i undertexten eller antyds, i bästa fall genom att gestaltas.

Här finns något att lära.

Blir deckare gamla?

Lämna ett svar

Coq Rouge är kanske ingen deckare, men frågan kan gälla spionromaner också. Jan Guillous första bok om underrättelseofficeren Carl Hamilton kom ut 1986 och det känns lite som att läsa en historisk berättelse. Inte bara för avsaknad av mobiler och Internet och att datorskärmar har grön text (minns ni?); det är något annat också, som jag inte kan sätta fingret på riktigt. I berättartekniken på något sätt. Jag reagerar över hans sätt att placera cliff-hangers; det är förstås helt medvetet: redan i början står det något om att skulle bli mycket blod, men det dröjer till sista kapitlet. Då blir det mycket blod.

Berättelsen är skriven i tredje person, och perspektivet växlar mellan Carl och hans kollegor Fristedt och Appeltoft. Fast ligger närmast Carls, som det mesta handlar om. Ibland skymtar en allvetande berättare: ”Ingen av dem skulle kunna hålla sitt löfte.”

I den första halvan av boken upplever jag språket nästan som lite torftigt när jag får i mig ideliga redogörelser för detaljer om vapen, om jargong på ”firman” och många små pusselbitar om storyn. Det ändrar sig från kapitel 9 när Carl H åker till Beirut, då blir jag inbjuden både i miljön och i Carls tanke- och känsloliv.

Jag har förut bara läst Arn-böckerna av Guillou och de tyckte jag mycket om. Och även om jag inte tyckte att Coq Rouge var omistlig, måste jag ändå konstatera: Guillou är fenomenal på intrig!

Skrivarkryssning del II

Lämna ett svar

Här kommer mina anteckningar från Svante Weyler och Dag Öhrlund. Sara Kadefors höll ett underhållande och intressant föredrag, men eftersom det mest handlade om hennes egen ”skrivarresa”, tyckte jag inte att det var värt att anteckna.

Svante Weyler

Svante Weyler driver det egna förlaget Weyler förlag, var tidigare förlagschef på Norstedts. Han har varit radioman och kritiker men gick över till förlagsverksamhet, därför att han ville vara med och producera, inte bara kritisera. Som förläggare är han van att säga nej och det är trist – men glädjen desto större de få gånger han får säga ja. Följebrev skall vara kortfattade, huvudsakligen kontaktuppgifter. Verket skall tala för sig självt.

Det han som förläggare är intresserad av är skönlitteratur och litterär sakprosa. Han vill ha författare som vill bli lästa – som har en längtan att tända någons blick, att röra vid ett hjärta…

Han nämner två sådan författare/böcker: Thomas Bannerheds Korparna och Ia Genbergs Söta Fredag: böcker där språket är viktigt. Exempel: ”Aspen och jag – vi som darrar för minsta lilla.” Ämnet tycker Svante är mindre viktigt, det blir förbrukat. Men om författaren har erövrat ett vitalt språk som vibrerar, är det något som författaren har kvar. Torgny Lindgren skrev sju romaner innan han började skriva på norrbottniska. Det är svårt, tar tid att erövra ett språk.

Det han som förläggare letar efter är sin egen upplevelse av att boken var nödvändig för författaren att skriva. Att skriva böcker är det mest pretantiösa man kan göra som människa. Fråga dig själv: skulle jag vara villig att köpa den bok jag vill skriva? Sök sedan en förläggare du vill bli utgiven av. Hur tänker de på förlaget? Hitta någon som förstår mig som författare.

Det är en paradox, att många som skriver läser väldigt lite. Svante uppmanar oss att läsa det som är objektivt bra – dvs de böcker som överlevt. Det handlar inte om att tycka om, utan att underordna sig innan man revolterar.

Författare är amoraliska, de tar sina egna erfarenheter och placerar dem långt ifrån sig och placerar dem hos någon annan. Var lojal mot berättelsen, inte mot dig själv eller någon närstående. Om vi har gjort eller varit med om något i vårt eget liv, där något viktigt avgjordes – akta er för den erfarenheten, innan ni är mogna att skriva om den.

Språk är som violinspel – man märker direkt om någon spelar falskt.

Dag Öhrlund

Skriva är som att leka med Lego – man har olikfärgade bitar av olika form och storlek som man sätter ihop till ett bygge.

Var inte rädda för att lägga in er själva i bygget. Klä av er nakna. Dölj ingenting.

Fem tips:

Berätta en unik historia, som ni brinner för. Det är ok med variationer på ett tema.
Det krävs disciplin – och förankring i omgivningen. Och en plats.
Läs – massor. Det du tycker om. Annat också, något händer när du läser vad andra skriver.
Sök hjälp, av en coach. När du skrivit klart av en lektör, och sedan gärna av en redaktör. Du har bara en chans hos de stora förlagen.
Innan du skickar in ditt manus till ett förlag, gå in på deras hemsida och gör läxan!

Observera också att Dag har skrivit en bok, som heter Skriv din bok och sälj den! Med massor av tips och goda råd.

Skrivarkryssning del I

Lämna ett svar

Torbjörn Flygt

Har skrivit sju romaner och två barnböcker. Han slog igenom med ”Underdog” 2001, den senaste romanen är ”Var man” som kom ut i april 2013.

Torbjörn berättade om de tekniker och metoder han använder i sitt skrivande. Som ekonomutbildad gjorde han tidigt en SWOT-analys av sina förmågor (SWOT – Strengths, Weaknesses, Oppurtunities, Threats):

Dialog –

Naturskildringar +

Personporträtt +

Stämningar ?

osv.

De starka sidorna kan ”täcka” de svaga. Torbjörn sade själv att det var en medioker metod, men att den fungerade.

Författare tränar inte som andra konstnärer (tex musiker) utan tävlar hela tiden, dvs skriver för att publicera. Varför? Öva dig!

Genombrottet Underdog skrev han efter att ha gått en kurs i litterär gestaltning. Handlingen i den utspelar sig under tio år, sjuttiotalet, så Torbjörn gjorde ett schema med tio år och noterade vad som hände i samhället då, varje månad under de tio åren: filmer, böcker, sporthändelser – allt som hände som kunde vara av betydelse för huvudpersonerna. Detta för att få in ”övertext”, skapa trovärdigt sammanhang.

Författaren Stewe Claeson, lärare på kursen i litterär gestaltning: Läsaren måste inte veta allt om dina gestalter, men du måste veta det.

Torbjörn gjorde en ny tidslinje, där han ritade in när under berättelsen de olika personerna var viktiga och underströk att varje kapitel måste ha en funktion i helheten! Även de olika delberättelsernas dramatiska kurvor ritade han upp i diagramform, för att få hela historien på plats schematiskt.

Sen, påpekade han, ändras förstås planen ibland, revideras efterhand. Och då dokumenterar han de ändringarna. Han har också en skrivdagbok, antecknar varje dag vad han skrivit och sina funderingar om det: Passar den här texten här? Skall jag flytta/ändra något?

Hur gör han om kör fast? Han förebygger det genom att spara de bästa avsnitten (de roligaste att skriva) till de tillfällen han kört fast. Det sista han skriver är första kapitlet och det allra, allra sista, är första meningen.

Varje kapitel är en berättelse – med driv mot helheten.

Monika Fagerholm

Finlandssvensk litteraturvetare och författare (sex romaner, den senaste Lola uppochner, 2012).

Hon inledde med: ”Det finns inte ett sätt att skriva, det finns tusen sätt” och ”Gå till det som bränner”.

Litteratur handlar inte om perspektiv, språk, ord… utan om liv. Vad är det som bränner för mig? Det bränner också för dig! Det är dit vi ska.

Försök – gör misstag, hitta vad som passar dig – håll sedan fast vid det, oavsett vad andra säger. Om du skriver en roman på tre veckor eller fem år – det spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är vad som finns där sen, när du är klar.

Hon betonade KAOS-energins betydelse för skrivandet. Skrivarlivet handlar om att SE: var uppmärksam på vad som händer runtomkring dig.

Litteraturanalys riskerar att missa skrivandets/rörelsens energi. Ta bort de färdiga formaten ur huvudet, lär dig att se, också små detaljer. Den skapande processen är en rörelse framåt. Tänk inte text, tänk värld. Text är horisontell, på papper – skapa space, utrymme. Få ord på det som det inte finns ord på.

Monika ritade en modell, ”tre C”, (eller k)

C för Craft, hantverk: teknik, form, språkbehandling, skriva varje dag

C för Creativity (möjlighetsinställning till livet) – var bränner berättelsen för mig?

C för Chaos: dina visioner

”Moving with the vision” – röra sig med kaos-energin, vara vild, våga sig på övertext – sedan kan man stryka ner, men börja inte för tidigt med det.

Tänk inte på att skriva, gör som med meditation – gå in och gör det.

Samla på det som bränner – Skatmodellen: tänk att du är som en skata, som samlar på det som blänker. Allt i skapandeprocessen handlar om ENERGI.

Man kan inte göra allt på en gång, gör en energifördelning. Dela upp processen i hanterbara delar (ett av tusen sätt?):

1. Skriv råmanus, berättelsen från början till slut. Kanske mål med x sidor per dag. Intensivt!

2. Gör synopsis! Dramatik är en psykologisk struktur.

3. Undersök vad du gjort genom att skriva om det, för att komma underfund med vad du skrivit i råmanus.

4. Sen är det dags att ta itu med språk, struktur, perspektiv…

När är det färdigt? När vi själva till 100% kan stå för vad vi gjort, när vår värld finns där för oss.

Cirkus Cirkör

Lämna ett svar

Var med min dotter på Artipelag och såg Cirkus Cirkörs föreställning WEAR IT LIKE A CROWN igår kväll.

Artipelag är en sevärdhet i sig. Som de själva beskriver sig: ”Här, på drygt 10.400 kvm, ryms en stor konsthall, en artbox för events och underhållning, en designbutik samt två restauranger med uteserveringar och storslagen sjöutsikt.” Modern smakfull arkitektur, sparsmakad inredning – funktionellt och snyggt.

Föreställningens tema var risk och möjlighet. Som Tilde Björfors skriver i programbladet: ”Allt växande föregås av risktagande.” Och jag fascineras av en absurd föreställning med humor, knivkastning och absolut hisnande akrobatik! Det är fantastiskt vad en människokropp med träning kan fås att göra.

Tilde fortsätter: ”Det finns inte en innovation, ett bestående konstverk, en kärlekshistoria som inte har innehållit ett antal risktaganden. Om det kommer så mycket värdefullt ut ur risktagandet, varför har det då en så negativ klang?”

Hela Artipelag är ett exempel: en entreprenör som såg möjligheten och tog risken. Och jag tänker att min bok, Den Trettonde Messias, är detsamma.

Vi skall bära våra egenskaper, våra drömmar, de övervunna riskerna högburet, ”som en krona”.

Egenutgivning – seminarium på Stockholms Universitet

7 svar

Egenutgivning – Adam Helms-seminarium på Stockholms Universitet

Jag var på universitetet fem i två på rätt adress. Ingen information, ingen visste var seminariet skulle hållas. Det tog nästan en kvart innan en vänlig kvinna inne på biblioteket kunde tala om för mig och en annan vilsen besökare att det hölls i ett annat hus, en bra bit bort.

Jag anlände strax innan Johan Svedjedal (professor i Uppsala i litteraturvetenskap) avslutade sitt inledningsanförande.

Sen följde en intressant diskussion mellan Annina Rabe (frilansande kritiker, skriver i SvD) och Lars Rambe (författare och en av grundarna till HOI). Annina talade om att recensionsutrymmet i tidningarna krymper generellt, både för litteratur och andra konstyttringar. Färre och färre böcker recenseras, numera inte ens alla från de största förlagen. Hon bestämmer inte vilka böcker som skall publiceras. Egenutgivarnas böcker blir liggande. Är man utgiven på Bonniers eller Norstedts har man i alla fall chans att bli recenserad.

Det talades mycket om kvalitet på seminariet, fast ingen försökte ens definiera vad det är när det gäller litteratur. Men Annina menade att den kvalitet som författarens experthjälp bidrar med – dvs lektör/redaktör/layoutare/korrekturläsare – ofta saknas i egenutgivningen.

Lars Rambe berättade varför han valde att starta HOI – han ville han kontroll över processen, och han var för otålig för att vänta i sex månader för att få sitt manus bedömt av ett förlag, och under tiden inte veta om han skulle bli antagen eller ej. Vidare redogjorde han för HOIs arbetssätt; att HOI genom att köpa in experttjänsterna får fram bra kvalitet – och att författaren står den ekonomiska risken av en flopp (fast han uttryckte sig inte så).

Programpunkten med Jonas Lennermo (Publit) och Peter Norrman (Vulkan) var inte särskilt informativ, men möjligen lite underhållande, eftersom det var så tydligt att de inte ville börja diskutera med varandra, utan var och en talade för sin tjänst. Där Jonas framhöll att Publit är ett sätt att trycka och distribuera böcker, inte ett förlag, även om de kan ta på sig den rollen också. Och Peter – ja vad sade han egentligen, utom att de givit ut 30 000 titlar, att de hade en stor andel privatpersoner som kunder och ”kvalitetsäkring” – sådan som experter kan ge – fanns att köpa som tilläggstjänster.

Gunnar Ardelius (författare och ordförande i Författarförbundet) såg sitt förbund som en motpart till förlagen – en fackförening, fast jag hörde honom inte säga det ordet. Men han ville värna om ”yrkesverksamma författare”, och talade också om kvalitet, men avsåg nog inte bara den kvalitet som ovannämnda experter tillför, utan även – och kanske främst – den som kommer från författarens huvud. Egenutgivarna menade han, hjälper Författarförbundet att sätta press på förlagen. Och det går att för en egenutgivare att bli medlem – man kan bli antagen i förbundet ”utan läsning” (om du är utgiven av ett etablerat förlag) eller ”med läsning”. Kvalitetskontroll, alltså. Baserad på någons tycke och smak.

Thomas Götselius (Kulturrådet) talade om litteraturstödet, som är ett efterhandsstöd – du (dvs förlaget) får bidraget genom att de köper en pall med böcker som de sprider till bibliotek. De stöder ca 1500 titlar per år, 40-50% av de böcker som skickas in. Vem kan söka? Egentligen är stödet avsett som ett industristöd, påpekade någon, dvs stöd till förlag, inte till författare. Och stödet lämnas huvudsakligen till etablerade förlag, men den egenutgivare som vinnlägger sig om att vara ett professionellt förlag i kulturrådets mening har en chans. Kriterier? – kolla deras hemsida!

I den avslutande paneldiskussionen (Jonas, Annina, Lars, Gunnar, Peter) kom det att talas ganska mycket om e-böcker. Bland annat nämnde Jonas att den utveckling som man talade om när e-böckerna började bli verklighet för ett par decennier sen, att läsaren blir delaktig, kan välja – skall huvudpersonen göra si eller så – och att även bild och film finns med – den har vi inte sett (den nya Zlatan-”boken” undantagen?). e-boken är fortfarande tryckta sidor i en kontinuerlig story, om än på läsplatta i stället för på papper.

Ett annat påpekande som gjordes är att vi ofta tänker på nationell utgivning/marknadsföring – när särskilt egenpublicerade böcker ofta har, eller borde ha, en lokal/regional marknad.

Frågan om e-boken genom översättning kan bli en väg ut på den globala marknaden tyckte jag inte fick svar, även om exempel gavs på författare, som själva velat ta risken och bekostat översättning. Men jag kan ha missat något.

Gunnar talade även nu om kvalitet, och att han och Författarförbundet värnade om det ”litterära samtalet”, även i samband med skrivarkurser, där han nämnde utbildningen i litterär gestaltning på Biskops Arnö (som han själv gått). Min känsla var att han konservativt försvarade ”finkulturen” – andra som var där får gärna utmana mig om detta. Jag kan ha fel. Annars var han rolig, använde formuleringar som lockade oss till skratt.

Det talades också om att de litterära tidskrifternas död innebar en minskad möjlighet för debutanter att börja synas – men jag hörde inget om vilka möjligheter nätet har gett oss.

Naturligtvis var det mycket som sades som jag missat, men slutklämmen gillade jag:

”Boken triumferar!”

Moderator för seminariet var Malin Nauwerck, doktorand på litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet (Wikipedia).

Gravity

Lämna ett svar

Gravitation, tyngdkraft (kan också betyda allvar, värdighet). Konstigt namn på en film vars handling utspelar sig i tyngdlöst tillstånd.

Det jag vill fokusera på när jag skriver om böcker och film är dramatiken – därför att jag vill lära mig. I Gravity bygger dramatiken på att vi skall uppleva hot om en katastrof, så inträffar katastrofen – ibland ännu värre än vi föreställt oss – så ordnar det sig, varpå vi ser det nya hotet, katastrofen kommer, det fixar sig: hot, katastrof, fix, hot,katastrof…

Det blir lite tradigt. Förutsägbart, så att jag börjar titta på detaljer och undra över teknik. Som att det i en kinesisk rymdkapsel svävar en exakt likadan svart stiftpenna som svävade i den amerikanska rymdkapseln. Och kan man verkligen spela pingis i tyngdlöshet? Hur gör de för att spela in tyngdlöst tillstånd?

Jag kan föreställa mig att jag som femtonåring skulle ha varit fullständigt fascinerad. Men dagens femtonåringar har sett så mycket.

Läst färdigt

1 svar

Nu har jag gett upp. Jag har så mycket jag verkligen vill läsa, mer än vad jag hinner, så nu lägger jag ifrån mig ”Hundraåringen…”. Jag orkade till sidan 212. Det här var det stycke som fick mig att sluta:

Mannen på samma parkbänk som Allan hade just sagt Good afternoon, mr Karlsson, och av det drog Allan ett par slutsatser. För det första att mannen inte var svensk, annars hade han nog prövat med att prata svenska. För det andra att han visste vem Allan var, eftersom han ju kallat Allan vid namn.

En gång i tiden älskade jag sånt här språk. Jag var 14 år och plöjde P. G. Woodhouse och skrattade högt, mamma undrade vad jag läste. Kan fortfarande tycka att det är lite kul – i små portioner. Inte i 341 sidor (pocketutgåvan). Och storyn är inte tillräckligt gripande för att jag absolut måste få veta hur det går, sida för sida. Nu vet jag hur Jonas Jonasson har skrivit sin succébok. Det räcker.

Hotell

Lämna ett svar

Var på bio igår och såg Hotell. Visste inget om filmen, hade inte läst mer än ”Helena Lindblad gillar succéregissörens andra film” utanpå DNs filmfredag.

Gillade jag den? Både ja och nej.

Först: skådespelarinsatserna var fantastiska, nästan allihop. Särskilt de tre kvinnorna i terapigruppen. Filmen var bra gjord, skickligt hantverk enligt min uppfattning. Vi i biosalongen fick den info om karaktärer och miljö som vi skulle ha, med lagom små medel. Var storyn bra? Jo, när jag reste mig ur biofåtöljen tänkte jag att den var det. Ett mycket bra slut.

Ändå var det något som fattades. Jag har lätt för att bli tårögd, till och med gråta riktigt på bio, men behövde aldrig leta efter pappersnäsdukarna. Min hjärna såg filmen men känslorna kom inte med, trots att Alicia Vikanders vackra ansikte var bra på att uttrycka den olyckliga moderns instängda förtvivlan. Sorgen över ett barn som inte är normalt vet jag vad det är. Det fanns vissa trovärdighetsproblem i terapigruppen, men de borde inte hindra mig från att bli riktigt engagerad. Var det något i den dramatiska uppbyggnaden som var ofullständigt? Jag vet inte, men något fattades.

Nu skall jag ta fram och läsa vad DN skrev.

Pengar, pengar… och konstnärlig frihet

Lämna ett svar

Maria Schottenius skrev en krönika i DN den 30/9 som främst handlar om hur Monica Zetterlunds pappa beskrivs i filmen Monica Z, men hon refererar också till filmen Call Girl och skildringen av Palme där. Såhär avslutar hon artikeln:

Det här handlar inte om konst eller inte konst. Utan om att konstnärliga medier profiterar på autentiska personer utan att ta hänsyn till dem som de människor de är eller var.

Varför förfalskar och förvränger man medvetet ett livsöde, varför fantiserar man inte istället ihop egna gestalter så man slipper begå övergrepp mot människor som lever eller nyss har levat?

Det är inte frågan om om konst utan om pengar. Om spekulation och om låtsad naivitet. Med den konstnärliga fribiljetten uppför sig upphovsmän som bortskämda rikemansbarn:
Varför så känsliga? Monica Zetterlunds pappa är ju död. Och någon måste representera det förtryckande patriarkatet. Det är ändå ingen som tror att vår film berättar sanningen? Vi är ju konstnärer.

Skitsnack.

Så är det. Och inte bara den filmen, utan också Call Girl. Skapa sensation, mediedebatt och tjäna pengar. Kungaboken, ”Den ovillige monarken” är kanske det värsta exemplet, tillsammans med det förskräckliga fotomontaget där Silvia ligger på golvet och försöker tvätta bort en Nazi-symbol.

Men det måste få ske, i tryckfrihetens och den konstnärliga frihetens namn. Så länge det inte strider mot förtalsparagrafen i vår lagstiftning (vilket fotomontaget borde göra, enligt min uppfattning). När det sker blir jag upprörd, men inte så mycket. Det som verkligen upprör mig, och som gör mig förbannad, är att mediesverige tar emot dessa profitörer som vore de hjältar! De sitter i TV-soffor, intervjuas hövligt på radio och i tidningar – och uppnår precis det de ville! Uppmärksamhet, sensation, fler sålda böcker, fler biobesökare – mer pengar! När de egentligen skulle mötas med förakt och deras ”kändispornografi” tigas ihjäl.

PS. Jag är ”principiell republikan” – den ärftliga monarkin är en anakronism att skämmas över på 2000-talet. Mer om det en annan gång.